Vägen som kallar!

Gårdagen och sista veckan har i mångt och mycket handlat om avslut kontra framtiden för mig.
Har under de senaste månaden/erna känt att jag hänger i någon sorts "väntrum", en liten tråd i universum som långsamt svänger fram och tillbaka och väntar på att kopplats ihop med den andra ändan av stickkontakten.
Försöker starta "projekt" i min gamla värld men de faller igenom, söker kontakter och svar i den nya, dessa är positiva men, för ospecifika ännu.

Nynnar förstrött till Uno i bilen och försöker sätta ord på hur tillvaron känns..
"Här är vägen som kallar,som jag måste ta för att må bra.
Här är vägen som kallar. Jag ser den framför mig, och jag har inget val."
Missförstå mig nu inte, kära läsare, jag känner inget tvång! Förändringen i detta fallet är inget tvång, den är ett val, ett välkommet val men ändå känns det så oundvikligt.

Några timmar senare, en clairvoyant sittning med en kund som undra över vägen, sin väg.
Vi har gjort detta förut, hennes väg ligger i mångt och mycket kvar såsom hon själv önskat och planerat. När vi pratar säger hon hela tiden "ja, jag visste det!" eller "Mmm, kände det på mig".
Detta är det vanliga, det som sker när man gör en sittning. Jag belyser, sätter ord på och formulerar det som klienter oftast redan vet och känner... Ändå säger de också precis som Uno:
"Du väckte mig sakta och ridån gick upp.Min hjärna var vilsen där bakom min lugg.
I går var jag tjugo i dag är jag halv vägs. Som en orkan rasar tiden förbi.
Jag stod där och väntade på fel perrong. Jag missade tåget gång på gång.
Med fötterna i norr och mina tankar i söder. Att byta spår det är det jag behöver.."

Mitt i sittningen kommer ett budskap till mig, händer inte så ofta och jag kallar det ett "spill" dvs andarna råkar säga något om mig i förbifarten, en hint. Här kommer en hint om att jag faktiskt är på väg, att den "gamla världen" inte kan bidra med så mycket just nu utan att jag är på väg! Jag säger som kunden "det visste jag väl, det kände jag väl på mig.."

På vägen hem inser jag igen, fast jag glömmer bort det då och då.. Jag tror mig veta att vi alla i grunden känner vägen, vet hur den ligger, vart vi skall gå.
Karta och kompass dit är en bra koppling mellan intelligens, känslor, intuition och vakenhet, vakenhet för universums vägskyltar, både de tydliga och otydliga.
Man behöver faktiskt inte köra på fyrans växel hela tiden, inte heller behöver man köra på motorvägen.. Huvudsaken är att man hittar en hastighet som passar, en hastighet som tillåter att man navigerar och tar sig framåt samtidigt. Plus att det aldrig är fel med ett litet stopp här och där, så länge man minns - "Det är vägen som gör mödan värd!"

Livet är ett evigt pågående arbete! Den som slutat med det ligger redan i sitt vilorum eller är på väg dit rätt snart...
"Ska du ångra det du gjorde? Eller det du inte har gjort? Viljan har vaknat....NU KOMMER JAG!"