Tystnad vid torkvinda!

Jag flyr larmet därinne, barnet som inte vill, diskussionen jag just då bara INTE orkar ta!
Hugger min tvättkorg, vräker ner min tvätt, slår igen dörren.. flyr.

Tänderna gnisslar emot varandra, spända käkar, spänd mage, irritation..
Då plötsligt hör jag kvällens kanske sista duvläte, skogsduvan som "knarrar" fram sitt läte i tallen ovanför mig. Tanken flyger till farfar.. "Hör du, My, hör du vad duvan säger..Du tog, du tog mina sju, sju, sju och gav, och gav dina tu, tu, tu."

Duvan tystnar, solen har gått ner men än leker de sista strålarna med de få fjäderlätta moln som vågat uppenbara sig på himlen, de färgas i gult, rött och orange. Oregelbundna i sina drag, likt Guds penseldrag.
Jag drar efter andan, våren ligger kvar i den ljumma kvällsluften.

Sträcker mig efter plaggen, ett efter ett.. Ser syrénens första knoppande blad bredvid mitt huvud, kan inte låta bli att ta på den - undrar om den har växtvärk?
Det riktigt sjuder under mina fingrar nämligen, som om något kokar, något skall brista, komma loss. "Visst gör det ont när knoppar brister! Varför skulle annars våren tveka?"
Gör den? Tvekar den?? Jag ser ingen tvekan, nej, den kommer huvudstupa, rusande lycklig och fyller oss med samma ljuva glädjefnatt.
Inget av det vill jag missa, inget vill jag vara utan!

Snödropparna har stängt sig för natten, någon ropar, kanske på ett barn, kanske på en katt eller en hund på vift.
Jag känner doften av jord och mossa när jag flyttar mig runt och fortsätter hänga min våta tvätt. Sträcker mig efter daggkåpan.. Känner igen.
"Maud känner med fingrarna, minns med fingrarna.." Fler minnen, fler kommentarer..
Jag ler, ja, jag upplever mycket med fingrarna, kan skilja rätt från fel så, kan skilja gammalt från nytt, välbekant från obekant.
Minns larven från igår, den lurviga larven med all sin päls som kröp över stenen och jag måste, bara måste ta på den. Min dotters förvånade ansikte, hennes osäkra lilla hand - äcklig eller inte äcklig?? Så slutligen, hennes leende, hennes förvånade ögonen och hennes jubel.
"Mamma, han är ju uuunderbar!! Alldeles len!!"
Om och om ville hon ta på den, försiktigt, försiktigt. Leendet på mina läppar, vissa saker kanske går i arv?!

Tvätten är hängd, jag är alldeles lugn, faktiskt nästan lite lycklig - allt tack vare en stunds eftertänksamhet vid en torkvinda.
Nu är jag redo för nästa batalj, redo att ta tag i konflikten! Om inte annat, torkvindan står kvar!