Mor, lilla mor.

I år är det 22 år sedan jag begravde min mor, Augusti 1987 närmare bestämt och än i denna dag kan jag få kväva en impuls att ringa henne.
Tack och lov (tror jag) var detta före mobiltelefonens intåg i vårt tidevarv så det finns ingen svarare att ringa till, ingen röst att lyssna på..
Ändå ser jag henne ibland, i min dotters ansikte när hon ler eller böjer sig nära mig för att dölja tårarna.. Ibland ser jag henne på stan när jag möter mitt eget leende i skyltfönster och speglar.

Jag vet att min far ännu idag har problem att veta om det är hon eller jag som ringer, om jag väcker honom tidigt om morgonen eller efter en middagslur.. Skrämmande och fascinerande!
Likaså är det lite svårhanterbart, dessa dagar av längtan efter henne..
Dessa dagar då jag vill fråga henne till råds, visa henne, diskutera med henne.. Då värker längtans kvarnsten i bröstet, kanske inte lika illa, men fortfarande, mal och mal..

Hon var 41 år, mitt i livet, hade precis påbörjat en ny livstråd genom att börja på ett nytt jobb. Drömmar fanns i massor, för mig, för huset, för henne och pappa. Drömmar hon aldrig hann avsluta..
Jag blir 39 år om några dagar, livet sjuder inom mig, Selma växer dag för dag.. Jag har också drömmar, idag har jag tagit ytterligare ett steg emot att förverkliga dem och det var det jag ville dela med henne! Berätta för henne, att de tankar och undringar hon hade om mina gåvor och talanger faktiskt kanske kan bli sanna på allvar..
Att drömmar blir sanna, att drömmar uppfylls!

Jag lutar mig tungt på min andlighet. Jag vet att hon sett Claire, jag har blivit välsignade med bilden från deras möte... Jag vet att hon stilla vakar över mig när jag sover, att hon inte har några krav på mig längre förutom att jag skall välja att vara min egen lyckas smed.
Jag har sett henne nicka i bifall till mannen jag valt, till flytten.. Att hon håller i Selma i handen inför transiten hit ner, det är en självklarhet, liksom hennes vakande öga över vår hälsa.
Bråda tider, älskade mor, du har mycket att stå i!

Jag känner inte såsom Amanda Ohms, som också förlorade sin mor i relativt unga år, en gång uttryckte det: "Jag oroar mig för att passera den åldern då min mor dog. Tänk om det också händer mig!"
Jag känner det inte så, inte alls och i vart fall inte nu...

Men jag saknar din fysiska närhet, att kunna prata med dig, kunna hålla i dig och krama på dig!
Ser framför mig en underbar soldränkt ballong, ett frukostbord för två, mycket blommor och växtlighet.. Bara du och jag och tiden på vår sida.. Jag har så mycket jag vill berätta och veta, fråga och förklara, känna och uppleva. Kommer du dit inatt? Hinner du?

Mor, lilla mor.. Ingen är väl som du!