Ön - mitt i världen strömmar.

Söndag morgon väcks jag av dottern och har en känsla av att vara en liten ensam ö..
Ni vet en sån där som man brukar se i serieteckningarna, en liten sandkulle med en endaste palm på, i bästa fall en kokosnöt men kanske inget alls. Ingen bor där, inget intressant har någonsin flutit i land där..
Skulle helst av allt velat dra täcket över huvudet, somnat om, glömma bort Söndag, glömma bort världen, då kanske känslan försvunnit.

Jag filosoferar över begreppet ensam en stund.. Över att vi alltid är ensamma med oss själva även om vi försöker dela och vill du, tja, då kan jag också vända på det, ibland blir vi mera ensamma när vi delar. Det är kanske det läskigaste av allt!
Fullständigt medveten om att jag inte alltid gör allting "rätt", vet att mitt sätt att se på världen ibland går stick i stäv med vad världen anser gängse och då blir jag ibland en liten ö.

Ord finner inte alltid sin plats såsom känslan gör men känslan kan bedra.. Hur klä känslan i ord? Hur förmedla känsla utan ord? Båda går men då och då går inget.
Tänker att jag nog inte hör till någon kontinent egentligen. Jag är i det mesta jag gör bara en fyr, en översättare, en katalysator och trigger.. Jag sätter saker i rullning.
Jag är den som man tar ut riktningen emot för att nå land men man behöver aldrig besöka mig, inte på riktigt.. Ungefär så långt hinner jag och då ringer telefonen:

"Grattis på namnsdagen! Har tänkt på dig hela veckan men kände att jag kan hålla mig till Söndag. Saknar dig dock oftare än så bara så du vet!"
En välbekant röst som känner delar av mitt inre..
Ön kopplar upp sig emot världshavet, känner att den är en länk, att den hör till..
Patetiskt som få men jag tror att vi alla behöver varandra på något sätt. Själv behövde jag känna mig lite saknad idag, lite sedd, lite älskad.. om man nu kan vara "lite älskad"?
Ett löfte om ett möte och en middag kommande helg - en väntande båt till en öde ö..
något att marinera på..
Luften lättare att andas. Vad väntar du på?