Fortfarande inte van!

Hemkommen från den årliga vinterferien, besöket i fjällen är mitt huvud helt krampat av tankar, funderingar, nya upplevelser, ditt och datt..
Det blev såklart inte bättre av att vi kom hem SENT igår kväll.
Sen pga köer då alla skidåkande, hyttsittande norrmän skulle hem till verkligheten, precis som vi.
Väl hemma möttes vi av massiva snömassor som krävde nästan en timmes skottande, bara för att fixa det värst. Mer snö hemma än på hytta faktiskt..

Det var medans jag skuffade dessa vita massor från den ena sidan av tomten till avskjälpningen på den andra som det slog mig... Jag är fortfarande inte van vid en del ting, händelser i mitt nya land. Vissa saker som händer, tja, de kanske jag tycker är landet men egentligen är det personligt för just mötet. Eller så går de ihop?

Häromdagen lyste solen över snö och fjäll. Vi packade lillsmulan i den inköpta ryggsäcken, en sådan som bebisar kan sitta i, följa med på tur i.. Jodå, jag vet, dessa säckar finns i Sverige också men hur mångar har du sett användas?
Nåväl, vi fick allt justerat, packade våra grillattiraljer och gav oss av. Tre på skidor, en skrattande bebis med tefatsögon i säcken. Hon njöt förvånat, det var tydligt.
Mycket folk i spåret, ungdomar med jättelika hörlurar och coola kläder, äldre herrar och damer som distingerat promenerar på skidor, hurtbullarna med extra valla och dricka och som är borta i ett jehu och så massor av familjer.
Alla rör sig i sitt tempo och ingenstans "luktar" det bedömning.

Jag vet inte.. Jag kanske är född i fel landsände i Sverige dvs Dalarna men där bedömdes alltid skidåkningen! Snabb, fartig, rörlig och med coola kläder = bra. Alternativet var att ha vunnit något eller ha ett namn som god skidåkare då fick du åka även om du blev till åren..
Här är det en folksport! Konstigt att Norge landar högt i OS medaljstatistik? NÄÄÄ!
Sålunda njuter jag nu av min skidåkning igen..Det känns enormt skönt, som att hitta en gammal vän.

Vi kommer fram till grillplatsen, slogboden där det såklart redan sitter fikande skidåkande familjer. Men redan då de ser oss gör de mera plats, knuffar ihop sina saker..
Jag hinner knappt reagera inför detta beteende som ingen god svensk skulle kommit på, nej, svenskar skulle hängt upp en skylt med TBC varning eller nåt, allt för att få vara ifred på DERAS plats!

Precis då står hon framför mig, flickungen. Hon är runt 7 år och jag ser hennes mun röra sig men min hjärna förstår och registrerar inte ett endaste ord. Överraskad, överrumplad och lite andnupen efter den sista uppförsbacken sliter jag med att HÖRA så jag frågar om..
Hon repeterar. Min hjärna recirkulerar men jag fattar fortfarande ingenting. Frågar om..
Hon tycker jag är pinsam nu eller kanske att hon är pinsam men snäll som hon är säger hon det igen:
"Skulle ni vilja ha en kopp med soppa?"

Mina ögon finner termosarna på backen, ser hennes mors uttryck i ansiktet, välvilja, blicken av glädje på Selma, omtanke.. Kanske behov av en extra fika när man åker skidor med ett spädbarn? Jag blir berörd. Inser igen att jag inte är van vid denna spontana omtanke.
Otroligt! Hur kan man vänja sig vid "icke-omtanke"? Hur kan man tycka det är normalt?
Jag tackar ändå nej, vi skall ju själva grilla. Flickan nickar glatt, modern börjar packa deras ting.. Allt för att ge oss mera plats!

Vi njuter av fjället med bebis, det går!
Bebisen njuter fjället, det syntes! Glad bebis = glad familj - så funkar det också.
Ett erbjudande om en kopp soppa gjorde mig glad, om än förvånad. Jag vill vänja mig vid omtanken igen, jag vill se den som normal! Livet är gott! Fler hytta tankar kommer denna veckan, var så säker! Njut den nya månaden, MARS och ta hand om varandra! Erbjud lite omtanke! Kram