Något att marinera på, under dagen och i livet -
är undanhållande av information samma som att ljuga?
När flyter det ena in i det andra? Hur vet man vart gränsen går?
"Tiden väntar inte på någon - var det inte så du sa?
För varje människa finns en väg, ett beslut man måste ta.
Du såg honom nere i parken där ni brukade gå, fortfarande lika vacker
efter alla dessa år.
Hon säger att hon älskar honom, tror att han är allt hon ser.
Han var bara trött på att vara ensam, inget konstigt med det.
Tror du han vaknat om morgon, vänt sig i sin säng, trott att du låg bredvid
honom.. Som om inget hade hänt.
Hon måste undra, varför han tystnar ibland, varför han undviker vissa kvarter -
hon måste undra.
Du hör sägas att han är lycklig. Det borde göra dig glad.
Han sa att åren flög förbi,
du vet, du känner samma sak, under stjärnornas valv, under månens sken.
Du ligger vaken i din lägenhet, ligger och vänder dig i sängen, tänker på allt
som kunde vart,
var allting bara förgäves eller gav ni upp för snabbt?
Önska honom lycka till, han är värd allt gott.
Ni får aldrig veta hur långt ni kunde nått!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar