Jaget..?

Under helgen har jag tvingats fundera över jaget, egot och alla vindlingar däremellan.

Det lilla barnet föds utan en påtagbar känsla av egen identitet, han/hon sitter ihop med mamma.
En helhet, en symbios. Så kommer uppsplittringen så sakteliga, barnet ser att mamma är mamma, jag är jag, pappa är pappa osv men fortfarande lever barnet i en rofylld värld av helhet.
Ord som farligt eller slut har ingen betydelse..
Barnet delar frikostigt med sig av allt, matar alla - det finns ju till alla, det finns ju alltid mer.
Ett levande deltagande i alltings överflöd, mitt i allt, ett levande i nuet.

Sen slår pendeln över, som sig bör - världen är ju uppdelad i polariteter. Har man lärt sig det ena så måste man pröva på det andra, allt för att lära sig.
Barnen blir petimeternissar, delar upp allt på millimeter. Vi har alla bilden framför oss, barnen som delar på drickflaskan, häller upp saften, mäter chokladbiten - allt för rättvisans skull.
Nu har man förstått behovet av att få till sig själv, få sin del av kakan eftersom
- kakan kan ta slut! Rätt eller fel - det är ett ämne för en helt annan blogg.
Fortfarande har man dock känslan av att alla bör ha, alla är lika värda, alla har rätt.

Såsmåningom kommer sen girigheten. Barnet undviker att ta fram chokladkakan i kompisens närvaro. Han/hon får väl köpa sin egen, denna är min!
Just i utvecklingsstadiet anser jag att detta är ett helt naturligt stadium, barnet har rätt att vara fullblodsegoist under en period. Jag stärkande är det i allra högsta grad och det behövs.
Det är dock viktigt för framtiden, för vuxenlivet att inte fastna i någon av dessa faser utan att de integreras till en helhet, att vi har lite av allt inom oss..

Varje människa har en röst, en åsikt, en tanke... För att leva smidigt med andra bör vi försöka vinnlägga oss om att lyssna till, observera, försöka förstå de vi står i förbund med och vill ha i vårt liv dagligdags.
Naturligtvis skall vi ha en åsikt om vår egen väg, vår önskan men också vilka tår vi trampar på för att nå detta mål. När förlorar målet sin charm pga att vi tvingats kliva över för många lik?
Sårat för många?
Likadant är det om vi kompromissar för många gånger, vi blir ett vindflöje utan identitet och i dess spår följer osäkerhet, rädsla och depression.
Att ge andra samma respekt som man själv förväntar sig är a & o...
What goes around must come around - heter det så fint på engelska.
Men det är som jag sa ämnet för en helt annan blogg.