Min lyckas smed.

Vem talar läkaren med angående det "kniviga fallet"?
Vem berättar Tv-stjärnan för om de hemliga fobierna som nästan ödelägger livet?
Vem känner till idrottstjärnans sista skada och vart den sitter?
Vem talar du med när din "spetskompetens" på ditt favoritområde inte räcker till?
Vem väljs och varför?

I mitt jobb råder en massa "no-no's"!
Vi är bundna av tystnadsplikten såsom läkaren, vi är i behov av resultat såsom alla företagare.
Vi måste passa på vår rykte för jobbets skull.
Alltså blir kollegor viktiga, kollegor som förstår, som kan spelets regler.

Men också, ett jäkligt bra pokerface. Ett lagom pokerface...
Ett ansikte som kan dölja allt det som oroar, gör ont och få det att vänta till sedan.
Trots detta måste ansiktet släppa igenom en del personliga erfarenheter, det som inte gör så ont, det som är bearbetat - annars skapas inget riktigt möte, ingen bra undervisning.
Livets bok, egna erfarenheter är en bra källa att ösa ur.

Jag lever INTE i illusionen att detta är unikt för mitt jobb!
Det är därför jag tar upp det här, det gäller alla i varierande grad...
Alla har vi mött reparatören som "aldrig sett en modell precis som vår förut" och tvingats konsultera sin manual eller tillverkaren. Eller någon som bett att få ringa tillbaka senare med beskedet...
Den lyxen har man inte alltid när man undervisar eller jobbar med människor - man tvingas ibland agera fast man inte är hundra på alternativen. Sitt eget skräp får man ta sen i andra forum, på andra platser - masken slipas, sitter bättre, döljer mer.

Smärtan kommer när man sedan inte längre är synlig för dem man vill skall se en...
När man talar, talar och talar tills hjärtat är tomt och ändå hörs man bara viska i vinden.
Vad gör man då?
Att beskriva, berätta och förmedla - det är trots allt de verktyg vi har för att nå varandra, förstå varandra. Fungerar inte dessa, tja, då fungerar inte heller möjligheten att förmedla en känsla.
Vart hamnar man då?

Kanske tillbaka bakom masken..Är det alternativet?
Skall det behöva vara så? Jag vill vara min egen lyckas smed, vill hjälpa mig själv.
Vill kunna hänga av mig det där facet när det passar mig, när det är rätt miljö, rätt personer, rätt sits. Kanske är jag bara otränad? Kanske är omständigheterna för komplicerade?
Kanske hörs jag inte där jag gastar i vinden...