Överallt i huset ligger små ting som påminner om en svunnen tid - en memorybricka, en pjäs från hockeyspelet, en diskhandduk, en urdrucken kaffekopp, en trasig lampa och så vidare..
Vrakrester i ett numera tomt hem.. Bara känslorna kvar och så städningen, naturligtvis.
I mitt inre, en salig blandning av oberarbetade känslor, tankar, undringar, idéer och hypoteser. Känslan av att jag inte har koll, att jag inte vet vad som kommer sen är allastäders närvarande.
Vrakdelar av ett inre liv.
Minnet - som luras och förskönar.. Denna bedrägliga tingest väcks plötsligt ur sin slummer av verkligheten. En händelse ur det förflutna, nej, en händelse i nutid men som tagen ur det förflutna.. Detta får mig att reagera. Får mig att öppna ögonen.
Delar av minnet får tillbaka sin verklighetsförankring, allt är inte så skönt, så enkelt som minnet försöker lura mig att tro.
Det känns bra, det förenklar - även om det är vrakrester på ett stormigt hav, även detta.
Min "att-göra-lista" liknar också vrakrester, delar här och där kvar att göra men målet är i sikte. Vad händer sen?
Ser mig omkring i det som skall vara mitt normala liv, mitt yrkesliv och det känns som vrakspillror det med.
Grejen med spillror är att det alltid är delar av en helhet.
Jag vet men jag orkar inte bygga pussel just nu..
Jag vill att vintern skall komma, lägga sin mjuka, lugnande filt över alltsammans.
Det som överlever vintern är värt att behålla!
Det som göms i snö.. Tålamodet får tala! Tålamod och vila!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar