Översättaren i urkiska.

Inom mitt yrke använder vi ofta metaforen om "översättaren & språken" när vi skall beskriva vårt jobb. Vi har ju nämligen "Världens lataste jobb", vi terapeuter, då vi sitter i en mjuk stol och "bara lyssnar".
Nejdå, jag skojar bara men det där med metaforen är sann.
Klienten kommer till oss med en obalans, i kropp, i själ och kanske tom i anden, en energiobalans. Denna obalans låter på ett visst sätt, såsom en ostämd gitarrsträng kan låta på många, många olika sätt.
Det är upp till mig, översättaren, att ta reda på vilket språk klientens kropp talar för att sedan vända mig emot medicinerna och finna det rätta lexiconet för översättningen och läkningen.
Ingen identifiering av språket = ingen läkning.
Det är "språket" som är ingången, möjligheten att "stämma strängen" och få gitarren att låta såsom den skall igen.

Själv talar jag ett gammaldags, avlägset språk som kan kallas "urkiska".
Är van, är född sån och att bli missförstådd är en del av vardagen i vart fall i perioder.
I min bransch finns det dock de som talar detta språk och så finns det de som är ledsna för att de inte gör det.
Själv ser jag bara de fördelarna i yrket annars känner jag mig mest oförstådd, gammaldags och udda. Allt detta kan vara fina egenskaper också men inte när man vill vara del av en helhet!
Då vill man smälta in, inte vara udda, inte stå ut!

Sliter med att göra mig förstådd på andra språk men lyckas dåligt, de är ju inte mitt modersmål och andemeningen kommer inte fram, jag känner att jag inte syns.
Min hjärtas mening syns i vart fall inte.
Så, igår träffade jag en annan liten "urkian", lite över året och med ett knapp utvecklat språk.
Men ändå och ändock en "urkian".. För en stund fick mitt hjärta vingar.
Det är gott att se någon av sina egna även om ensamheten efteråt blir desto större, fallet desto djupare.

Tycker du jag är konstig? Förstår du inte vad jag menar?
Tänk efter - vart är du hemma? När känner du dig hemma?
Är det så "konstigt" när allt kommer omkring?