Eurochildren.

Häromkvällen såg jag en dokumentär på svensk TV.
Den handlade om begreppet "Eurochildren" dvs barn från de forna öststatsländerna som lämnas hemma medans mamma eller pappa åker över till Sverige eller andra närliggande "rika" länder och jobbar.
Oftast till riktiga skitjobb med slavlöner som skall vara "tacken" för att dessa människor försakar halva sitt liv, hela sin framtid dvs sina barn.
Tårarna flödade... Att sitta i ett främmande land, höra sitt barn gråta eller berätta om dansuppvisningen på skolan som man inte kunde se, för femte året i rad.
Att se dem växa tio centimeter i taget istället för centimeter för centimeter som sig bör.

Dessa kvinnor, för det rör sig oftast om kvinnor, sitter fast i en rävsax utan dess like.
Utan dessa jobb, ingen mat på bordet till barnen, inga leksaker, ingen skolgång.
Jobb i deras egna länder finns inte och finns de så täcker det inte kostnaderna, inte ens det mest grundläggande för överlevnaden.
Här, hos oss, får de jobb, pengarna täcker allt som barnen och de behöver men priset är - ett liv utan barnen!
Så, det är egentligen inte så att de har ett val, för det har de inte.
Tänk dig själv, vad skulle du gjort?

Min gråtklump i halsen växer till när jag lyfter mitt lilla gnyende knyte ur hennes spjälsäng, lägger henne bredvid mig under mitt varma täcke och hon borrar sitt lilla huvud långt upp i min armhåla, suckar belåtet och somnar om.
Tacksamheten över att få vara hos dem väller in!
Tacksamheten över närheten och friska barn - som faktiskt inte är en självklar rättighet även om det borde vara det.

Det är valtider i Sverige. Medger rodnande att jag inte orkar följa hela debatten, men i vart fall en del. Jag har hört om ROT och RUT och gud vete allt.
Men mig veteligen, inte ett ord om vem, hur och vad som skall utföra dessa tjänster som vi svenskar blir bättre och bättre på att unna oss.
Vi betalar för mera tid med vår familj, våra barn, den sk kvalitetstiden.
Den tiden ordnas av kvinnor & män vars barn sitter hos gamla, okända släktingar och längtar...
Längtar, förtvivlar och saknar mammor och pappor som inget annat önskar än att vara med sina barn men kan inte. Smakar det lika gott då?
Finns det ingen som kan göra något? Vem har det förlösande förslaget?

För visst måste det finnas en sådan - en rimlig plan?
För mig vore det "valfläsk" att lyssna på en sådan person.
Akuta kriser finns inte bara i Afrika, bland krigshärdar och galenpannor, den finns på vår bakgård, om vi vågar kolla, om vi vågar ställa frågor. Gör vi?
Ha en tänkvärd helg och du, sätt gärna åt en politiker eller två, om du träffar någon.