Natten före avslutet.

Ensam i en hotellsäng, i min barndomsstad och klockan är femton minuter från en ny dag..
Jag har valt att köra hit idag, läs i kväll för att vakna utvilad inför den dag av energiklipp som väntar mig imorgon.
Egentligen har jag ingen aning om vad som väntar mig.. Kanske är det det som skrämmer mest?

Min pappas jaktvapen, delar av hans stolthet och minnen från den tiden då han var min Jupiterpappa skall jag köra till polisen med imorgon, för destruktion.
Ingen jag känner jagar och proceduren med att sälja dem när man bor nästa fem timmar bort med bil blir för långdragen.
Sen skall jag till banken och med dödsboets pengar betala för den iordninggjorda stenen.
Detta är dödsboets sista räkning..

Så skall jag träffa de som hjälpt mig med bouppteckningen för påskrifter, därefter kopieras bouppteckningen och skall personligen, av mig levereras till Skatteverket.
Huset - skall visas och godkännas av de nya ägarna, pengarna skall byta händer, jag skall betala av pappas lån och puuuuuuuuh....
Sen skall jag åka hem!
Vilket jag blir det? Det glada jaget? Det lättade jaget? Det trötta jaget?
Antagligen alla dessa bitar! Stora klipp på liten tid.

15:onde September blir inskriven i boken som månaden jag avslutade mitt barndomshem.
Bara en resa kvar hit nu, i vart fall i detta ärende. För att avsluta kontona den dagen bouppteckningen ligger i min hand.
Sen kommer såklart nya resor, resor av andra anledningar men riktigt detsamma blir det aldrig mer.

En liten del av mig kittlas också. Stängda dörrar, avklippta band ger möjlighet till att öppna nya dörrar, ha energi till nya projekt. Jag försöker se det så, jag vet ju att det är så!
Måste ändock pyssla om den förändringskänsliga oxen inom mig, den nostalgiska.
Hon måste också få lite "mat" innan vi ränner vidare genom livet.
En stunds vila har vi.. Det unnar vi oss..
Vinddraget från dörrarna känns dock. Skall försöka minnas detta imorgon.
Håll tummen för mig om du orkar! Kram