Våra vardagsänglar.

Dottern knuffar upp dörren till skolkorridoren, släpper förbi mig och lillasyster i vagnen.
Den långa korridoren brer ut sig framför mig, temadag, många dörrar är öppna, barn som rör sig mellan olika stationer, olika lärare, olika uppgifter.
Vi är sena, nästan en timme sena eftersom vi varit på ett syntest och jag har lovat att följa henne till klassrummet.

Knappt innanför dörren dyker en lärare upp, ett för mig okänt ansikte.
Brett leende, glada ögon, glatt tillrop:"Godmorgon Claire, gott att se dig! Gjort något kul på morgonen?"
Handen på skuldran, en liten lätt kram, lyssnar på dotterns svar innan hon glider vidare..

Nästa vuxen vinkar från rummet, ler, godmorgon, godmorgon.
En gymnastiklärare hastar förbi, tvärnitar vänder sig om och, surprise, ler.
"Hej Claire, så bra. Skall du med till klassrummet, vi skall..."
En ny hand beskyddande över skuldran, min dotter ler från öra till öra, favoritläraren.
"Ha det, mamma, Ha det, Selma". Handen som vinkar hejdå till mig.
Jag behövs inte längre, hon är inne, på plats, i sin vardag, på sin arbetsplats.

När jag vänder mig om bränner tårarna innanför ögonlocken.
Så tacksam över att min dotter är del av en miljö där det finns sådana vuxna!
Vår skola är en stor skola, en jätteesmältdeg av barn från alla världens hörn och det krävs mycket av de vuxna, mycket tålamod, mycket närvaro, mycket jobb.
Behöver jag säga att jag tycker de är fantastiska?

Några dagar senare, föräldrarmöte.
Vår fina rektor påpekar vikten av att vi föräldrar talar gott om skolan hemma. Att våra värderingar betyder mycket för barnen och att de presterar därefter.
Att vi tar det dåliga med dem, direkt, de som har ansvaret, som kan göra något åt det hela.
Såklart, det finns problem men här står i vart fall ingen dold flodhäst i vardagsrummet!
Ingen jag sett än i vart fall.. Jag har bara mött några av våra vardagsänglar!
Det känns lätt att skicka dottern till skolan.
Lätt att tala gott om den, det känns och det är precis som det skall vara.
Ha en god, ljus Onsdag!