De kommer i 100 tal, små prinsar och prinsessor i vackra, obekväma kläder.
Blandningen av symfoniorkester och militärer slår mig men det är väl precis det musikkåren strävar efter att vara.
Med glädje inser jag dock att jag i barnens beteende/känsla inte kan känna något annat än glädje och tillförsikt.
Självklarhet finns i varje rörelse, de behandlar sina instrument som om de aldrig gjort annat än spelat och peppningen från de frivilliga vuxna är enorm.
Vilka människor! Vilken yrkesstolthet, glädje i att få ge musik vidare och en himla massa hårt arbete.
Mannen, den äldre, som lär klarinetterna sina noter och handgrepp har varit spellärare till barnens dirigent och han är någonstans vid 40 sträcket.
Tänk att orka så länge, att vilja så länge! Att med kärleksfull hand och en massa uppmuntran ge mera spelglädje och ny kunskap till dessa barn och samtidigt verkligen njuta. Det syns nämligen i hans ansikte och i hans rörelsemönster... En sådan gåva!
Så svänger alla dessa barn igång... rutorna i gymsalen vibrerar, känslan av att vilja ställa sig upp och shaka är nästintill obetvinglig och ändå är detta bara övning. Konserten kommer senare.
"I feel good... soooo goood..." från ett par hundra blåsare, ett gäng med trummor, en synt, ja, det liksom känns i hela kroppen.
Inget tvång, inga sura miner, rock n´roll hela låååånga Lördagsmorgonen.
Nervösast på hela dagen var helt klart mamma. Så blir det lätt med sånt man inte kan påverka.
Hur det gick? Helt utmärkt, naturligtvis.
En knakfri föreställning med massor av svung, en dotter som med bravur spelade framför alla dessa människor OCH sin stora idol. Ett solo att minnas.. En tröskel av nervositet överstigen.
En känsla av erkännande och ny kunskap infångad.
Så tacksam för musiken i dotterns liv.
Tidiga lördagsmornar (för jag är säker på att det blir fler!) - det bjuder jag på!
KRAM
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar