Dagsvända!

Klockan ringer en och en halv timma tidigare än normalt...
Ett trist, ointressant men nödvändigt jobb som måste göras. Ett harvande i en välllldiiiiigt gammal åker. Yaak!
Promenad till kaffebryggaren, brrrrrr, kalla golv. Är detta Maj?
Fryser i hela kroppen, finner tofflorna, får på kaffet, startar datorn...
Jösses, det snöar i delar av Sverige, förklarar kylan. Kikar emot kaminen.. nu eller sen?

Bestämmer mig för sen, hämtar kaffet, drar fram boxen med arbetet och börjar harva.
Hinner jag detta idag? Räcker min morgon och barnets sovstund till? Kan inte ha henne i denna härvan!
Då står barnet i dörren! Ca tre timmar tidigare än igår och alldeles föööööör tidigt.
Energin rinner ner på golvet!
Vad har jag lärt mig egentligen? Man skall aldrig planera som förälder, aldrig förutsätta.
Ändå gör man det var dag!

Ger upp! Förser båda barnen med frukost, stänger datorn.
Ber stora barnet passa medans jag går med hunden, vända energierna nu är ett MÅSTE!
Går ut. Försöker fokusera på det som är bra i mitt liv, på tacksamhet och nya vinklingar till mitt olösta arbete.
Det är då jag ser dem, ja, honom först... Han sitter i dikesrenen och stortjuter, i handen en liten fyrkantig väska med en superhjälte på.

Fem meter upp efter vägen står en ilsken mamma med sin portfölj i ena handen och en storebror i andra näven. Hon har slutat vädja, ögonen söker runt bland träden.
Gissa om jag känner igen mig?
Luke smyger upp, luktar försiktigt på lillkillen som tvärt slutar snyfta, lyfter handen och tar på Luke.
"Huundeeenn?"
"Japp, hunden heter Luke! Han är en valp. Vad heter du?"
"Ondre"
Jag gissar kvalificerat på "Sondre", betoningen ligger där.. Ny chansning!

"Vill du gå med Luke till barnehagen? Vi skall förbi där, förstår du.."
Han tuggar på läppen en sekund, sedan greppar han bandet och reser sig. Vi promenerar emot mamma och bror. Hon ljudar ett TACK genom luften, uppgivenheten har släppt.
Barnen babblar, vi vuxna säger ingenting men jag skickar en tacksamhetens tanke till att mina barn äter frukost i pyjamas än så länge.
Framme vid barnehagen får Luke en puss och en klapp innan Sondre lyckligt rusar in för att berätta om sin morgon och vi kan promenera hem.

Modern vänder i grinden, ler emot mig lite skyggt. Jag är en främling igen men hon säger till sist: "En sådan morgon! TACK!"
Tell me about it!! Jag vet det!
Tack vare en liten ilsken Sondre har dagen vänt! Njut din dag, snö eller ej!
KRAM