Morgontrött & introspektiv.

Han ser på mig med ett öga öppet, det andra lämnar han kvar i sömnens land.
"Vaaaa, skojar du? Nu?" Djup suck så att jag inte på något vis kan missa exakt hur jobbig jag är.
Han reser sig sakta upp till sittande, sträcker på sig, gäspar, blinkar emot ljuset från fönstret, mumlar något ohörbart som för mig mest låter som gutturala stön eller möjligen ett"ooouuuuuuhhh".
Det ÄR mig han beklagar sig över, inte tu tal om saken...

Nya sträckningar, nya gäspningar och sen får jag en misstänksam blick innan han går emot trappan och ner. I hallen blir han sittande igen, som om han inte riktigt vet vart han skall.
Bandet på, kopplet likaså, dörren öppnas och han kliver sovande ut i den kalla luften, släpar sig ner för trappan, hittar gräsplätten och ställer sig att morgonkissa. Lääääänge...
Hur kan man inte ha bråttom om man är så kissnödig? undrar jag förvånat men jag har börjat lära mig hans små egenheter, vår käre vovve.

Han är den första hunden jag någonsin träffat som är gruvligt morgontrött och sålunda gärna sover till långt in på förmiddagen. När han väl sover blir det helst med benen upp efter en vägg och hela magen blottad. Favoritplatsen är hörnan i sovrummet och på natten rör han sig runt hörnet genom att förflytta tassarna efter väggen. Till alla andra i sovrummets stora förtret.
Han har en inbyggt så kallad "voice box" dvs han kan göra en uppsjö av ljud som låter som ord och samtal. Ljud för välbefinnande, ljud för lek, ljud för rädsla - kort sagt, en talande hund.

Allt detta tänker jag på medans jag promenerar och ser på honom...
På ett sätt är han dock sin matte lik, han piggnar till efter en stunds promenad, rörelse och då blir han ivrig, vill mer och blir mycket leksjuk.
Tur man känner igen något.
Trevlig Fredag! Kram