Jag sitter fast i en bubbla, en vätskefylld sådan.
Likt en fånge sliter jag med att finna en väg ut men en bubbla har inga kanter,
inga avsater att sticka in fingrarna i och försöka dra isär.
Ser mig själv i bubblans reflektion, såsom i en spegel.
Det finns ingen chans att ändra den spegelbilden även om jag skulle vilja,
jag kommer ju inte ut. Får inte en chans.
Vad och vem jag är klubbas igenom som vore jag därute.
Mitt ord föds ur någon annans mun och jag känner inte igen det.
Vad är det som sker?
Nämnde jag att bubblan krymper också?
Den blir mindre och mindre och i detta ligger mitt hopp -
förr eller senare blir den för liten och jag kommer att "falla ut".
Hoppet och skräcken - vart faller jag då?
Vad blir kvar?
Trasig eller hel?
I vart fall inte jag, för jag känner inte igen det..
I annans mun.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar