Barn är världens ljus - så sägs det ofta.
I helgen såg jag massor av levande exempel på att så är fallet.
Inte ens den surast, tröttaste, mest utsatta tant kan låta bli att le när min dotter på lite över året sätter igång och dansar riverdance lite här och var.
Jo, hon ser sådan ut, som en riverdansare. Många snabba steg på stället, på tå, framför och bakom varandra.. Medans hon utför denna balans akt så ler hon från öra till öra och ser intensivt på alla runt sig - ni tittar väl? Ni ler väl?
Hon går också fram till folk, helt sonika och oblygt och faktiskt, till skillnad från oss vuxna - helt utan anledning. När de ser henne ler hon vänligt och kliver in ytterligare ett steg...
"Vad gör NIIII?" säger blicken och kroppsspråket.
Det är härligt att se folk tina! Tina upp av beröring och uppmärksamhet.
Att se tyska tanter visa upp sin bok på främmande språk för en vetgirig ettåring.
Se lastbilschaufförer ta ostmackan ur munnen för att vinka och le tillbaka.
Tänk om det kunde vara så även för mig..
Tänk om jag kunde röra vid människor sådär obehindrat. Få andra att le i parti och minut.
Vi har ju alla uppenbart kunnat det en gång. Vad hände mellan sociala spelregler och blygsel?
Jag njuter av att vara runt mitt "lilla ljus"! Att få sola sig i hennes glans är inte fy skam.
En skön början på en kall Oktobervecka. Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar