Sorgen får mig tidvis att känna mig "hudflängd". Som att minsta lilla grej får min hud att trilla av, hänga där i långa dinglande bitar, blottandes det bara köttet under.
Den kommer och går, den där känslan. Långa stunder kan det kännas rätt ok, som om jag vet vart jag har allt och så vips och vops, hudlös, bar, rå.
Delar av mig kan fatta att detta är svårt att förstå, speciellt för någon som aldrig har upplevt det men samtidigt så undrar delar av mig om det är så konstigt?!
Hur många känner du som kan gråta när de inte känner sig trygga?
Hur många ser du som gråter på bussen, i tunnelbanan, på snabbköpet? Ja, jag vet, det brister ibland, för vissa, då och då men oftast ser vi sammanhållna, tom sammanbitna miner.
Precis som dessa väljer jag mina tillfällen även om jag kanske kunde arbeta på att vara öppnare med det.. Måste jag det?
Att be mig vara "öppnare" med min sorg är som att be någon med skrubbsår att hälla saltvatten i dem eller tvätta dem med sprit - självklart vet man att det kanske vore bra MEN det gör något så in i helvete ont medans man håller på.
Dessutom måste jag väl få välja vem jag litar på, eller? Vem jag vill visa min sårbarhet för och inför - detta är min rätttighet som människa.
Förklarande försvårar... just nu. Ord, ord, sätta ord på, bla, bla, bla, bla.
Känns som alla vill ha ord av mig och jag har inga att ge.
Orden betyder ju inte något, inte när man förklarar för 10 gången och någon skakar på huvudet och säger: Det där förstår jag inte!
Nej, det behöver du inte, du behöver inte förstå men du behöver lita till mina ord.
Bara acceptera att jag är så här för en stund, ur slag och ur spel...
Jag kommer tillbaka! Jag vet det men jag vet inte när. Sorgen har inte tidsramar.
Man är inte på denna plats för att man vill utan för att man måste!
Livet har knockat till mig och jag behöver tid, ömhet, massor av kärlek, lite förståelse, lite lugn, lite plats, tja, när jag ser på det såhär i skrift - lite villkorslös, slösande kärlek!
Finns det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar