Ett vitt kapitel.

Behöver bara öppna brevlådan för att se det och det kniper till i magen.

Nej, nej, nej, inte det också! Måtte det inte vara...

Har du gissat? Brevet från Skatteverket, det stora, vita läskiga kuvertet.

Kan inte skatteverket få röda kuvert? Eller förresten, de syns ju ändå.

Jag trycker det emot kroppen, försöker läsa innehållet med kroppen, vill in, vill öppna.

Det är inte den vanligaste reaktionen men här dras jag mellan hopp och förtvivlan, mellan vetskap och ovetskap.

Måtte de inte be om kompletteringar, måtte det ha räckt.

Ja, det är förståss bouppteckningen jag syftar på.

De ynka A4 sidor som skickas in när en människas administrativa liv avslutas.

Fjuttiga sidor som säger ingenting men som skall innehålla allt - om ett liv, av ett liv.

Jag har gjort mitt yttersta, mitt allra bästa för att göra rätt.

Såå, in med kniven, sprätta kuvertet, plocka ut papperet, börja läsa..

Standard dokument först, mina handskrivna under, kopior på dessa - vad är detta?

Texten faller samman, förstår inget, tror jag förstår, läser igen, tårarna tränger.

"Skatteverket har beslutat att registrera bouppteckningen som bifogats. Skatteverkets handläggning av bouppteckningen är därmed avslutat!"

Mina kopior, en fjuttig stämpel - mitt pappas liv har fått en slutpunkt och en stämpel.

Han är fri. Finns inte längre i rullorna.

Finner mobilen, ringer en vän, läser orden, får bekräftelsen - det är över.

Det är godkänt! Tårarna får plats nu.. Massor av tårar.

Får det vara så här enkelt, så lätt?

Avslutandet av livet gick på tre månader och tre dagar - var du så redo, lilla pappa?

Var jag?

Dessa tre månader känns som en triologi på femton hundra sidor, skrivna på baksidan av en papperservett.. Som ett stort vitt kapitel, fullt med innehåll men ändå inte.

Någon som förstår mer än jag?