Utdrag ur Wikipedia:
"En gordisk knut är en invecklad uppgift som kan lösas förvånansvärt enkelt genom en drastisk åtgärd"
Se för ditt inre följande scenario:
Två kollegor, låt oss kalla dem A & B, har arbetat ihop en tid, gillar varandra, allt funkar på det hela taget rätt bra och smidigt.
Så en morgon kommer B med ett förslag om att utöka firman, ta in andra, annan kompetens, andra vindar. B känner sig pressad då detta är fd kollegor som står utan arbete, utan lokal.
Nödd och tvungen liksom.
A ser detta men gillar inte att känna pressen. Tycker det är bra som det är, tycker att A & B behöver mera tid, utrymme att se vad de har pågående ger innan de komplicerar tillvaron mer.
A uttrycker detta, lägger känsla och vikt bakom orden.
B trycks längre in i pressen, nu dragen mellan två hötappar...
Så, B genomför vissa delar av "ändringen" ändå. Med tanken eller kanske baktanken, att A kommer att ändra sig när det går smidigt, eller ge sig... Eller så tänker han helt enkelt inte utan bara gör.
A känner sig helt överkörd, framförallt eftersom allt uttryckts så klart.
A hotar med att gå och hoppas detta skall få B på bättre tankar, få B tillbaka till ursprungskänslan. B reagerar inte ens.
A blir villrådig, sårad och ensam... Gå eller inte gå?
Kan man stanna i detta läget? Går det?
Finns det något som är mera ensamt än när man likt A hotar med att gå och ingen följer efter?
Ingen bryr sig, ingen vill fortsätta diskussionen.
Att behöva krypa tillbaka till en ohållbar sits för att diskutera då - går det?
Är inte argumenten redan slut? Är det inte bara som att hälla syra i redan öppna sår?
För visst känns det som om det kommer att leda till att A måste gå "ännu" en gång då, eller?
Kommer B någonsin att ändra sin ståndpunkt, se sitt handlande, ta sitt förnuft till fånga och vara rädd om en viktigt, bra fungerande sits?
Eller sker detta bara i sagorna? Där det finns "happy endings" även på gordiska knutar.
Jag vet inte! Har inte svaren, bara dryftar..denna regniga Oktober dag.
Ha det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar