"Ensam är inte stark!" - kommenterade någon via mailen igår...
Det handlade inte om mig utan om henne men samtidigt fick det mig att kliva upp på en gammal käpphäst. Hur stark är ensam? Vart går den magiska gränsen?
Vi lever i ett samhälle som på ett sätt hyllar ensamheten och på ett annat förstör dess magiska effekter!
Delar av det som tidigare kallats för "skyddsnätverk" bryts sönder, läggs ner, saknar pengar och individen uppmanas att klara sig själv, göra det bästa av det...Här hyllas ensamheten med en sorts "foten-i-kläm-jajamensan" mentalitet! Det skall nog gå bra skall du se!
Samtidigt som tidningarna skriker ut sitt budskap om "tvångsvaccination", hur du är illojal om du inte följer samhällets normer, regler och reglementen.
Bara ett exempel på hur individen i samhället lärs att ensam är värdelös, att du inte ens har bestämmande rätten över ditt eget liv och din hälsa.
Om det är sådan här sjögång i samhället - hur skall då du, den enskilda människan någonsin få smak på din egen styrka? Hur skall man veta när "ensam är stark" eller när man skall "bygga och lita på andra"?
Jag vet faktiskt inte. Jag bara prövar mig fram...
Under sommarens högst personliga "sjögång" har jag tagit följande steg:
Förklarat för familjen att jag vägrar vara "känslomässigt ensam" denna gången. Att jag vill ha stöd och försök till förståelse... Allt kan inte förstås, jag vet, men de kan försöka och i vart fall, allra minst, vara informerade.
Jag har dragit den innersta kretsen av vänner dvs min externa familj närmare, mycket närmare och som en följd av det, stängt ute en del sociala kontakter. Allt för att slippa förklara mig, bara få vara såsom jag är och inte ha för många att "informera".
Därtill har jag valt och önskat, stora sjok av ensamtid. Tid när jag kan reflektera, analysera, skriva, sova och bara vara... Jag känner det är viktigt!
Har inte sökt någon "extern" hjälp i någon högre grad men tvekar inte om jag känner att det lutar ditåt senare.
Jag har en djupodlad tilltro till det mänskliga psykets förmåga till läkning likväl som kroppens kapacitet till detsamma. Men jag tror att denna balansen behövs!
Att man ser att man själv är kapabel, att det bygger en nyfunnen styrka inom en som hjälper resten av "huset på vägen till färdigställande". Samtidigt som man naturligtvis måste få ta hjälp till vissa bitar...
Det viktigaste är att vara projektledare i sitt eget liv! Det tror jag på!
Förlåt en blogg om en redan diskuterad käpphäst... Men jag tror den är fortsatt viktig.
Ha en "balanserad" dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar