Det är få förunnat att ha svans, i vart fall bland oss upprättgående människor.
Jag har två, i dags läget och det är som med allt annat, en polaritet.
Då och då får det mig att ilskna till men titt, tätt och oftast får det mig att le brett.
Toabesöken genomförs ofta med två par ögon som intresserat följer varje steg jag tar i denna ädla konst.. Båda lika intresserade av samma sak, toalettpappret och själva spolandet.
Den lilla damen har inte hajat detta med kombon, blöja och potta trots att hon har en vacker rosa pottstol på just denna nedre toa.
Men hon har hajat vart pappret skall! Så medans jag själv försöker avsluta mina ärenden försöker hon desperat tvinga in en bit papper genom pyjamas och nämnda blöja någonstans i skinkregionen. Vilt ylandes när denna lilla aktion misslyckas.
Snett bakom henne, den brunögde, pälssvarte fyrbeningen tålmodigt (än så länge) väntandes - vem skall släppa pappret först? Matte - med hela rullen? Den lilla skrikande saken med den högst begränsade biten?
Lyckan är förståss gjord om man lyckas avleda matte och sticka av med rullen -
Vet du hur mycket papper det går på en toarulle?? Vet du exakt huuuur länge man kan ha kul med den?
Det vet matte!! Hon har nämligen plockat x antal meter pappersbitar från golven de sista veckorna inkl ett antal kvittokopior som nog skatteverket inte tänker ta vara på utan "dräggeltillägg"!
Familjen har ju också lidit av influensa, något som Luke genast dragit fördel av.
Minsta lilla näsduk som lämnas obevakad går genom hans "papperskvarn".
Man skall vara försiktig med influensainfekterade pappersbitar tycks han säga, vår lilla "sanitetsarbetare".
Därtill delar han barnens intresse för leksaker och ibland blir det lite strid på kniven men Selma har taggat till sig och numera tar hon ett bastant tag i det hon vill ha och gastar:
"EJJJJ, UKE!"
Hunden, som redan nu räknat ut vad ett envist barn kan göra med starka nypor, för att inte tala om mattes kommandon släpper oftast.
Sålunda har ljudnivån, rörelsen och tjivet gått upp här i huset men också nivån av närhet.
En blöt nos i min hand eller på min arm tidigt på morgonen är mycket mera inbjudande än en väckarklocka. En varm kropp som med en suck ger upp försöken till lek och parkerar sig på mina fötter medans jag arbetar på datorn är välkommet likaså.
Precis som små varma händer som vänder mitt ansikte emot sig och med vidöppen mun måttar en puss över hela mitt ansiktet, för att sedan förväntansfull le och kolla in reaktionen.
De är båda två små "rasslare", far omkring överallt och ställer till oreda. Man får påminna sig att de är så här bara en kort period, sen är det för alltid över.
Men ack, men ack så oemotståndeliga när de sover...
Mina älskade små svansar!
Lovely! :)
SvaraRaderakram