Att hämta hem en valp känns lite på samma sätt som att åka hem från BB.
En ny varelse som har landat, en personlighet att lära känna, att hitta vägar att kommunicera med.
För mig, som haft hund tidigare, kommer nu en ny aspekt till -ett nytt språk.
Låter det löjligt? Kanske det men språket sitter i ryggmärgen.
Att säga "sitt" går bra eftersom det funkar på båda språk liksom "bra".
Värre är det med ord som "bli" dvs "stanna" - i och för sig ett bra ord och enkelt men ändå.
"Loss" blir "slipp" - den är jättesvår då loss sitter i ryggmärgen.
Ordena haglar, felen är många men långsamt,långsamt sjunker hans kroppsspråk in också, jag börjar kunna läsa signalerna.
Yngsta dottern har också börjat bygga ord, fler ord, fler gester att följa med på..
Häromkvällen särar hon försiktigt på morgonrocken, bröst är fortfarande en fascination även om hon inte vill ha något av dem, ur dem.. Munnen formar ordet: "tutte"
Mmm, helt rätt. Vart skall tuttarna då, lille vän?
Bekymrad rynka i pannan, vad hette det nu då?
Handen pekar, förstärks med ett: "DIIIT" och handen pekar emot övervåning och sovrum.
"Skall tutten sova?"
"MmMMMMM!" Våldsamt nickande, rynkan försvinner, hon är förstådd.
"Skall Selma också sova då?"
Nya nickningar och barnet går emot trappgrinden, pekar uppåt, nickar ivrigare.
Okej, vi går väl och lägger oss då. (man vill ju inte hon skall känna sig missförstådd).
Upp, ner i sängen, nytt pekfinger, ordet: "Vaaaannn"
Vatten serveras, dricks i djupa klunkar.
"Kos nu?"
"MMMMMM!" Nytt jakande svar.
En stunds mys följer, breda leenden, ssssåååååå rynka igen:
"GÅ NEEEEE!"
Nämen så bra, så mycket för kommunikation. Man skall veta vad man vill också..
Inte sant?
:)
SvaraRadera