Känner mig som Rocky!

Upplägget är enkelt. Längdlöparna, de som tränar för detta, löper tillsammans två gånger i veckan.Slingan går ut från gymmet, i en åtta dvs en loop åt vart håll med möjlighet att kliva av efter halva, för den som vill, den som önskar. K, som tränar just denna biten, lockar dagen till ära, solen till ära, med intervall träning. 1 km i lagom tempo, 500 meter spurt dvs maxkör, 1 km lagom, nya galna 500 meter osv.

Mitt perfekta alibi krossas brutalt.."Jag kan ta med flickorna ut.. så slipper ni oroa er och de får luft!" Tack A! NOOOT...

Finns inget att skylla på.. bara att snöra skorna.. sätta på balanssinnet.. flåset..Första kilometern och jag ser honom genast, den senige gamle mannen med de långa benen och ett löpsteg att dö för. Tar rygg på honom till att börja med. Hittar andningen, hittar rytmen, njutningen smyger sig på mig..

Upp bredvid honom och han ler, nickar uppmuntrande. K´s rosa tröja där framme, hon försöker vinna lite mark för att sedan stanna och peppa oss förbi.. Jag fokuserar på mina ben, skickar energi ner genom fötterna, hålla mitt steg, springa lätt, lätt, andas... Då skriker hon, min slavdrivarinna: "Nu är det dags att bestämma sig, genomföra eller fega ur... Är ni med?"

Sista kilometern närmar sig, sista femhundra låååånga metrarna. Jag bestämmer mig - det SKALL gå! Årets första lite längre löp-pass.. Jag SKALL IGENOM. Vi tickar vidare, benen känns nu emot det halkiga underlaget, jag spänner vänster arm och måste släppa ner den för att orka. Andas...

Precis då hör jag bakom mig från träningskamraten: " Jeg gir opp nå" och jag hör hennes steg släppa bakom mig. Han och jag kvar.. Inget fäste, trötta ben och han får en meter på mig, kanske två. Spurtflaggan vajar till.. Sista femhundra, sista max pulsen.

"MAX NÅÅÅÅÅÅ!" K vrålar i vinden och jag ser skosulan på hans sko trycka ifrån i snön. Så jävlar heller! Lyfter blicken, ser min lilla dotter i vagnen, klappandes sina små händer, A som vrålar något som når mig genom vinden.."...inte låta norrbaggen ta dig!! Ge dig inte! TA I... "

Hämtar kraft från magen, plötsligt är kraften där, styrkan i steget, viljan och tom fästet. Känner hur effektivt det blir, ser hur jag kryper närmre och närmre för varje del av en sekund, hör K´s uppmuntrande ord, det känns som jag flyger, inombords och i verkliga livet.

"30 meter kvar -JJJAAAAA!" Sida vid sida och sen är jag förbi.. Passerar mållinjen, sjunker ihop och söker luft!

Det GICK! En hand på min axel, ytterligare en andedräkt som letar efter luft innan han säger det förlösande orden:"Jeg gav ALT! Gratulerar!" K´s strålande leende, stora kramen innan hon släpper bomben:"Faren min er sån!"

Så jävla stolt är jag! Känner mig som Rocky.. för att jag spöat en gammal man på ett upplopp. Nej,mest av allt för att jag klarade av att bestämma mig, gräva djup när det behövdes och kan mer än jag tror. Plus, jag har fått en ny träningskamrat, en med maraton erfarenhet. Härligt!