Jag står i snön, i morgonrocken med uppknutna skosnören och ser på himmelen som försöker bestämma dagens väder
Klockan är strax efter sju, det är Lördag och för en stund sedan har jag vaknat av ett ihärdigt suckande.
PUUUUUUUHHHH, PUUUUUUH -lät det på golvet bredvid min säng och modershjärtat tog över. Det kan inte vara lätt att sova första natten med sin nya flock.
Men han har gjort det bra, vår lilla valp Luke.
Sovit delvis i korgen, delvis på golvet bredvid min säng i svalkan och bara en liten olyckan mitt i natten, något som måste sättas på vårt konto - vi var helt enkelt inte snabba nog.
Nu tumlar han omkring i snön som en svart björnunge, viftar på svansen och talar om att detta är livet.
Han verkar vara en trygg ung man och så vill jag att det skall fortsätta!
Ser redan fram emot långa morgonpromenader och springturer med en fullvuxen Luke.
Det värker till lite i hjärtat... Hunddelen har varit stängd i dryga fem år.
Det var jobbigt att låta den kamraten, Funny, resa till de sälla jaktmarkerna.
Jobbigt och vackert. Jag fick resa med till stora delar den gång och tror mig veta,
"hundar kommer in i himlen". (för den som minns den slagdängan).
Nu står jag där igen, med en liten svart nos som knackar på, som försiktigt puttar upp dörren och ber om inträde.
Ett styng av oro far genom huvudet, allergier.. De finns i familjen, om än inte emot hund.
Jag slår bort det! Luke är här för att stanna! Vår nya familjemedlem.
Jag är tillbaka till älskade tidiga morgonstunder tillsammans med människans bästa vän!
Välkommen Luke!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar