Nostalgi, eller?

Idag funderar jag över ett viss beteende igen, en liten del av ett beteende som vissa av mina släktingar och vänner uppvisar från tid till annan. Idag kände jag tydligt att jag inte ville dras med. Man kanske skulle kunna kalla det för missriktad nostalgi.. Eller något ditåt..

Det visar sig så att man aldrig är nöjd med, glad åt, närvarande i något när det FAKTISKT sker!
Just då, när det sker går man nämligen mest runt och funderar på allt som är dåligt med det som sker, är, händer osv. Detta uttrycks också gärna verbalt, syns i ansikten och kroppspråk vid det aktuella tillfället.
Men så, simsabalbim, kommer tiden och lägger sin "förlåtande" slöja, eller vad det nu är som sker, över alltsammans.

Samma människa, som när det skedde, vägrade ha roligt, deltaga eller se det ljusa med något..
Lyser nu upp, berättar med hetta och glöd om vad som skedde, hur bra det var, hur roligt de hade osv, osv.
Varje gång blir jag lite förvånad! Tänk om de hade visat denna attityd medans det pågick, hur kul hade inte de och vi som stod runt kunnat haft då! Är det dessa som alltid säger att det var bättre förr? Jag bara undrar...

Idag samtalade jag med en släkting, någon som år efter år kritiserat och rackat ner på en närstående person. Nu, när denna person har glidit långt bortom räckhåll, långt bortom hörhåll, förmodligen öronbedövad av all kritik så säger denna person:
"Ja, XXX var en underbar, fantastisk människa!"
Totalt bringad ur fattning ifrågasätter jag denna attityd, påpekar för vederbörande att han haft åsikter i många år som inte överensstämmer med detta och inte varit sen att uttrycka dem.
Förklaringen blir en klyscha, ja,ja, XXX var si eller så därför att.. BLÄÄÄÄÄÄ!

Jag måste, från min vrå av världen få eka ut såsom Alf Robertsson en gång sjöng i en av min moders favoritlåtar när jag var barn:
"Vill du inte ge mig blommor medans jag lever.. Kom då inte hit med dem när jag har dött!"
CARPE DIEM!! Fånga dagen.. var här! För Guds skull...