Två pluppar på livets hav.

Två pluppar möts mitt på livets hav.
Den ena grön, en god simmare med många mil bakom sig, och med kunskap om ditt och datt.
Den andra blå, kastats hit och dit av havets vågor, aldrig fått ro att lära sig simma, aldrig förstått havets nyckfulla natur eller dess viloplats.

De möts till synes av en slump, kastas i varandras famn av omständigheter ingen av dem rår över men snabbt inser de att de har en del att byta med varandra..
"Jag önskar lära mig simma nåt så förtvivlat..Orkar inte längre kastas omkring på måfå på detta sätt. Säg, snälla du.. Du kan väl lära mig?" ber den blåa pluppen med ögon blinkandets av uppriktighet och iver.
"Javisst, det är inte alltid en lätt match när det stormar såhär. Men jag skall nog kunna.."
Den gröna känner sig ärad, taggad till tänderna, villig att använda kunskap och list för att lära den blåa simma. Tillsammans skall de ut på havet, tillsammans skall de segra!
Veni, vidi, vici.. Vi kom, vi såg, vi segrade!

Tillsammans kämpar de, en lång kamp, fylld med allt sådant som en kamp skall vara - stunder av lycka, stunder av mod, stunder av förakt, stunder av ro, stunder av uppgivenhet och gråt.
Med målet i sikte, de kämpar högt och låg.

Till slut, den blå pluppens tålamod och tåga rinner ut.. Han är så nära, han har kommit från ett ställe så långt ifrån men när segerns sötma känns i munnen blandas känslorna i hans bröst.
Vartifrån kommer jag? Vart skall jag nu? Hur våga bli det jag har blivit upp tills nu?
Utan att egentligen fundera varför släpper han taget, snabbt på stormens kam han flyter bort, bort från löftet och orden, bort från förklarande och förankringen.

Kvar står grön, rik på ord, erfarenheter men nu nästan utan mod.
Vad var det som skedde?? Vad hände sen? Vad var meningen med mötet igen?