Berättelse från hjärtat.

"Det är bara jag.." hennes röst så tunn i telefonens andra ände.
Så tunn, så på gränsen till oigenkännlighet att jag tvingades fråga om jag uppfattat identiteten korrekt. Var det verkligen hon?
"Ja, det är jag! Orkar du lyssna på mig en stund?? Jag måste får berätta för någon, någon som också är hemma. Kanske kan du lysa ditt ljus över mina funderingar, mitt problem?"
Naturligtvis!

"Jag är ju hemma hela dagarna med killarna, det vet du.. Två barn, två viljor, två olika tidscheman att passa ihop. Eftersom jag vill båda deras väl så försöker jag undvika att låta någon av dem vänta. De skall båda vara hela, rena, helst glada, i tid, ha rätt saker, mätta, friska, utsövda, ha stimulerande konversationer, närvarande föräldrar..
Oftast faller detta på min lott! Jag menar, jag är ju bara hemma! Min man jobbar ju, heltid.
Jag försöker ha maten klar tills han kommer hem, lyckas nästan varje dag, åtminstone har jag dagens middagsvaror hemma eftersom jag handlar när jag promenerar och hämtar killarna.
"Vänta nu här.. Vagn, dagiskläder, två småkillar & matvaror.. varje dag??"

"Nej, inte varje dag.. Jag använder dagen ibland till att göra sådant, hämta matvarorna på min tid liksom, eller min tid och min tid..Det är väl det som är problemet..
Jag har ingen tid kvar! Ingen tid som är min! Maken har helt lagt ner att hjälpa till hemma, han som brukade vara så huslig förr.. Nu är han mest arg, arg på allt som jag inte hinner.
Jag är ju hemma, jag! Jag borde hinna eller hur?
"Säger han det?"
"Nej, men jag känner det! Han hintar det! Han frågar vad i all världen jag tagit mig för idag.. Hur jag fått dagen att gå? Kan inte minnas när han gav en komplimang för något jag gjort sist, vare sig mat, tvätt, städning, strykning, killarnas resultat eller nåt annat för den delen.
Det har gått så fort.. Från ingenting till detta!"
"När hade du en timme sist? En oplanerad timme.. En timme då du inte visste vad du skulle göra med din tid? Då du inget kunde göra..?"

Lång är den tystnad som följer, sedan viskar hon..
"Jag vet inte, jag kan inte minnas det! Jag förstår det inte.. Vad gör jag för fel?
De senaste dagarna har jag haft så ont i bröstet, ned i vänster arm.. Den liksom sticker när jag använder den och det spränger i huvudet. Vad tror du att det är?
Tänk om jag skulle hamna på sjukhus! Vad skulle hända här då?.."

Hjärtats SOS är sänt! Jag tror att det finns en mottagare. NU.. Jag tror hon hörde sig själv.
Jag hoppas hon hörde mig!
Hör du de SOS som sänds till dig? Från kroppens olika delar? Från det trasiga psyket?
Lyssna i tid! Ta dig tid! Ta hjälp! Var hemma hos dig! Kram