Min "hemliga" last..

På väg hem från affären med hunden vandrar jag och ser på regnmolnen som hopar sig till höger bakom berget.
Till vänster lyser solen, klarblå himmel och inte ett moln. Vädret har sannerligen problem att bestämma sig denna sommar!
Vi som bor vid bergets fot får också vänja oss vid att aldrig kunna spå detta vädret... En del vandrar nämligen bakom oss, andra faller ner i huvudet utan att vi ens sett dem komma osv i en oändlig mängd varianter..

Själv går jag och tänker på att solen värmer gott i detta nu men att hösten ändå känns i varje fiber av min kropp. Löven börjar se gråaktiga ut, bland buskarnas rötter ligger de första färgade och redan fallna.
Lillstrumpa har börjat sitt dagis och efter en "skrämsel hicka" de första dagarna så tycker hon våldsamt illa om det, än så länge.
Varför skall allt vara så brått? Varför inte se till individen? Jag fattar det inte.
Nåväl, förhoppningen om att vi nu är på rätt köl är det som äntrar mitt medvetande och jag försöker vila i den känslan.

Drömmar och förväntningar drar igenom sinnet... Hur vi behöver dessa positiva förväntningar och drömmar för att vi skall lyfta oss, orka dagen, vilja, utvecklas osv. Viktigt, viktigt!
Något att fästa blicken på... drömma om... sukta efter...
Precis DÅ ser jag den!! I solen... glimmande... den smäckra kroppen gnistrar till i solen och på en femöring vänder den och surrar tillbaka emot bergets topp.

ÅHHH; jag skulle göra vadsomhelst för att vara ombord i detta nu! Nästan vad som helst...
Känna den mjuka svängen i kroppen, höra suset i head setet, se ner på marken genom glaset under mina fötter, känna mig som en insekt genom luften... BRRRRRRRRRRRR...
Erkännande - jag är galet förtjust i, nej, förresten, passionerat förtjust i helikoptrar!!

Inte själva "hårdvaran"! Alltså, inte märke, styrka, meka och så vidare...
Nej, att flyga dem!
Hade i ett tidigare jobb förmånen att få flyga helikopter och efter det är jag helt såld.
Den bästa turen den gången var en transportflygning i den Åländska skärgården...
Ett par meter över vattenytan, över kobbar och skär i raket fart.. Vilken känsla!
Att sedan stiga brant uppåt, se Mariehamn från ovan...

Jag drägglar nästan där jag går med hunden och medan helikoptern svänger in bakom Kolsåstoppen tänker jag på en av mina små drömmar...
Nästa gång i New York skall jag flyga över Manhattan i soluppgången!
Det kostar kosing men jag kan börja spara nu... Det skall bli av, punktum!!!
Jag vill, jag kan, jag skall... Drömmar är till för att upplevas!