Rotvälska.

Igår startade den.. Min utbildning.
Ja, för er som inte har hunnit på tåget så har jag bestämt mig för en bachelor i Akupunktur, en gammal hederlig kandidat examen.
Den enda sådana skola/utbildning som finns på "fastlands Europa" dvs i hela Europa utom i England, ja, den ligger i Oslo.

Trettiofyra heltidsstudenter med bankande hjärtan och skallrande knän träffades igår klockan 10 men faktum var, och i jämförelse med andra kurser jag gått så tog det inte lång stund innan snacket var igång. Alla pratade med alla... Alla bar på en längtan, en dröm.
Själv har jag inte oroat mig så mycket för själva studiet, knappt berört tanken att det inte skulle vara rätt. Nej, jag har mer varit orolig för att göra uppgifter på norska, förstå och hinna med i allt som sägs.

Två av mina klasskamrater hade dock lite större problem än jag.. De kommer från Chile och Brasilien och under en av föreläsningarna igår sökte de febrilt efter ett ord - hur översätta detta?
Jag som läste spanska på gymnasiet och som praktiserat det i vart fall något efter skolslut hittade ordet i mitt huvud och vips så hade jag sagt det. (även om det inte är deras modersmål dock)
Både blev överförtjusta.. och... Sedan visste pladdret ingen ände. Mina försäkringar om att jag var ringrostig i detta språk möttes av breda leenden och handviftningar.

Sålunda blev denna "korvstoppardag", en dag efter vilken huvudet känns som bomull även fylld med språk tre och fyra, spansk/portugisiska och engelska.
Massor av info, massor av nya regler, ansikten, roliga anekdoter, förklaringar på ditt och datt och som sagt, fyra språk... Lägg till det alla andra intryck - de fantastiska människor man möter när man använder allmänna kommunikationsmedel, nya livshistorier att relatera till, namn att komma ihåg, passord, ja, bara det att hitta rätt.

När jag, väl hemkommen men trött, läste igenom mina anteckningar kände jag en skräckblandad förtjusning...
Jag möttes av en storm av norska ord, fel och rättstavade, svenska däremellan och där huvudet inte längre orkade - engelskan. Min hjärnan tar ju till den när den inget annat orkar.
Slutsatsen blev - det blir inte lätt för mig att låna ut mina anteckningar till någon.
Jag kan ju knappt tyda dem själv.
Kanske det ger sig vad det lider, kanske inte.. Vem vet?

Det har startat.. Jag har börjat gå stigen och nu är det bara att njuta farten.
Rotvälskan är min vän! KRAM