måndag 29 augusti 2011

I stjärnans mitt!


Min lärare framme vid tavlan sänker pappret, ser ut över klassen.
Frågetimmen efter ytterligare en lång dag av information är nästan till ända... Så blänker det till i hennes ögon och hon tar till orda igen:
"Ja, og så var ett spørsmål om "koll?????"gruppa.."

Vad? Min hjärna slår en frivolt... Den har redan svalt norska begrepp på tvären och bredden de senaste dagarna men vissa saker går den bara helt förbi. (speciellt när den är trött, naturligtvis)
Samtidigt inser jag ju... Grupp, någon form av grupp - det borde gälla mig.
"Noen som ikke kænner till "kol???? grupper?"
Nästa avfyrade mening och jag har fortfarande inte ordet - vad säger människan?

Jag borde vifta med handen, såklart men jag kommer mig inte för.. Tänker febrilt, söker i minnet, letar associationer. Så pratar hon vidare, om att skolan inte ansvara för detta, att vi sköter det själva, att det skall vara minimum tre, att fler än 8 är opraktiskt osv.
Vips, lektionen avslutad! Breda leenden, massor av pladder...

Så, plötsligt står jag där.. Känner mig som en rockstjärna då fyra stycken drar i mina armar -
vill jag vara med i deras "koll?? grupp".
Jag dras åt det ena hållet, åt det andra, vet inte vad jag skall svara men mina ögon söker hjälplöst efter den väna S. Hon kan nog förklara.
Jadå! Hon står tre meter bort och ler, kommer närmare och ser frågande ut..
"Kollo?? Vad? Vad är det?" Hör förtvivlan i min röst.

"Kollokvium grupp, Maud. En studie grupp.. En diskussionsgrupp. Dessa vill alla ha med dig i sina grupper! Men, du är med mig va?" Hon ler fortfarande.
Jasså, var det bara det... plötsligt ser jag med om med nya ögon. Lite kul att känna sig omtyckt.
Lite kul att andra vill ha med en, fast man är svensk!

All språkförbistring till trots känner jag mig i stjärnans mitt på alla möjliga plan!
Det är rätt detta! Jag är på rätt plats! Flytet finns där, likaså potentialen.
Jag kan komma över att jag inte kan alla geografiska namn i Norge ännu, att jag har svårt att komma ihåg helt nya namn, att jag inte kan alla ord, att mina anteckningar är ett samilsurium av tre olika språk... Detta är småsten i ett annars så fint maskineri. Jag trivs!

Väl hemkommen blev det ännu bättre.. Maken kunde inte ordet heller och han är infödd.
Gott! Det finns hopp för mig tydligen.. Sov gott!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar