Luke

Jag ser sophämtaren från fönstret, han inspekterar grinden, mäter avståndet mellan grinden och soptunnan med ögonen. Man ser att han tänker:
Jag undrar om man kan lyfta säcken från tunnan, över grinden UTAN att öppna densamma!"
Han fingrar försynt på grindlåset - det skulle han inte ha gjort!

Från grannens veranda kommer deras valp, Nikita och vår gode Luke som skjutna ur varsin kanon.
Båda tokskäller och Nikita försöker sig på att morra lågt och farligt.
Mannen rycker snabbt tillbaka handen, väljer vägen över staketet dvs han lyfter säcken, som gud ske lov inte verkar så tung, över staketet, grinden och huvudena på de gläfsande hundarna.

Men till min förvåning vänder han sig inte om och springer till bilen.. Istället blir han stående utanför grinden, säcken stående mellan benen och ser på hundarna.
Han kommer från ett afrikanskt land, det syns och jag stirrar fascinerat vidare. Överväger att öppna fönstret och skrika något om att de är ofarliga valpar..
Som om det skulle hjälpa. Vet du hur stora 8 månaders stora hundar är om de är av en mellanstor eller stor ras?

Luke dristar sig nu att ställa sina framtassar på grindens kant.. Till det lägger han ett intensivt svansviftande men han skäller fortsatt.
Till min stora förvåning sträcker nu mannen fram sin hand emot Luke, lite försiktigt men ändock, han verkar ha bestämt sig för att bota sin hundskräck eller vad det är just idag, just nu.
Skällande upphör och Luke pratgnäller ut sin glädje medans svansen förvandlas till en propeller - hurra!!! Han tänker klappa MIG!
Mannen klappar försiktigt, så ser han på Nikita och försöker samma tricks... En trevande hand.
Hon är lite mera svårflörtade men tillåter sig att klappas kort på huvudet..

Det är då jag ser det... Leendet! Mannen ler med hela ansiktet, så svänger han säcken över huvudet och går visslande emot bilen. Hundskräck botad - check!
Nästa gång kommer han nog in!

Några timmar senare rynkar maken oroligt näsan... Luke har släppt sig. Det luktar INTE rosenvatten och maken, vis av erfarenheterna, börjar oroa sig för natten.
Dagen har innehållit en del diarré lämningar nämligen. Vad har han ätit? Är han sjuk?
Diskussionerna går runt men hunden verkar ok i övrigt så vi observerar vidare.

Dagen efter kommer jag hem efter en cykeltur, blodsockret på botten nivå så jag tar av mig skorna, går in i trädgården för att hämta ett moget plommon. Plommonen i vårt trädgård är gudomliga, ljuva, söta... Släntar ner för backen och vad ser jag...
Jo, Luke som leker gris i mattråget eller nåt...

Han far som en gräsklippare över gräset under plommonträden och ur mungiporna sprutar delar av skal och en och annan kärna.
Han tvärstannar när han hör mig, slutar tugga i fem sekunder och är inte helt olik barnet som återfinns med handen i kakburken. Så tuggar han frenetiskt vidare...
Någon mer än jag avgudar dessa plommon och diarrén har fått sin förklaring.
Tur att hundar inte klättrar i träd! ;-)
Djurägare har aldrig tråkigt! Och lever längre... Sägs det...