För några dagar sedan berättade jag historien om "klåfingriga" små kaktjuvar som gjorde spår i mjuka kakan med sina sökande fingrar. Minns du?
Om inte, kolla i bloggarkivet och läs den först..
Nåväl, jag hade alltså bakat mjuka kakan, chokladkakan med glasyr på till go´ungarna som genast gjorde sitt bästa för att äta hela formen. De lyckades inte riktigt.
På kvällskvisten skar jag sålunda upp det sista kakstycket i fina bitar, fyllde en plastburk med fina lager kaka med bakplåtspapper emellan.. Kvar blev då en form med ett kladdigt, kaksmulefyllt bakplåtspapper i botten.
Detta tänker jag alltså vika ihop, kasta och sedan diska formen när rop och skrik hörs från rummet intill och jag går för att medla.. Formen blir kvar på det lilla bordet i köket tills nästa dag.
Nästa morgon - samma tanke! Nu skall jag... Nya skrik. Vad händer?
Efter en stunds medlande med barnen bestämmer vi oss för en kort springtur (det regnar) till butiken för att handla lunch och sedan hem igen. Snabbt klär vi på oss, snabbt lämnar vi hemmet och faktum var, vi kom tillbaka på rekord tid.
Men köket är sig ändå inte riktigt likt... Vad har hänt?
Under det lilla bordet ligger formen... Upp och ner. Små öar av kaksmulor här och där men överlag inte mycket. Några, hmm, ser ut som spåren efter en inbromsande bil, i choklad, de också. Av formens bakplåtspapper syns inte ett spår.. Inte en gnutta, inte ett fragment.
Jag ser misstänktsam på hunden, som oberörd ser tillbaka på mig med sina nötbruna ögon -
"Moi? Skulle jag?? Näääää..." tycks hela hans kroppsspråk sända till mig.
Vem annars undrar jag lite surt medan jag bannar honom, torkar golv, plockar former..
Det är då det sker... Han sätter sig ner och ser på mig, oskyldig, lite förvånad..
Så kan han inte hålla sig längre utan gäspar stort såsom trötta valpar gör!
Ur hans mun faller då.. singlar emot marken... Två små bitar tuggat bakplåtspapper!
HA, tagen med handen i kakburken! BUSTED!
Trots att jag försöker hålla mig kluckar jag av skratt.. Tur att ens kakor är populära hos alla familjemedlemmar!
Han blev inte dålig, Luke och resten av helgen använde han till att gnaga sönder mina flip-flops när vi var borta.
Jag sa ju det... Sommaren är slut. Det vet tom hundarna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar