Ur Aftenpostens helgbilaga förra veckan av Tone E, fritt översatt av mig:
"Det var de dagarna då stormen stillnat. De dagarna då ingen klagade över:
Bensinpriserna, sommarvädret, NSB (Läs SJ), elpriserna, vägstandarden, betygen, de platser på sjukhem som saknas, myggen, fästingarna, sniglarna i trädgården, varorna och dess priser i affären, skatter, avgifter i övrigt.
De extra tilläggen som alltid väntar hos lågprisbolagen, nedskräpningen på gator och torg, färjetrafiken till Finland, kvinnan, makan, maken, svärmor eller ens grannen...
Allt som inte är perfekt fick vara ifred.
Det obetydliga blev obetydligare, det som betyder något tydligare, mycket tydligare.
Något var plötsligt större än oss själva.
Därför höll vi mun en stund och istället ställde vi oss tätt, tätt, skuldra vid skuldra, sträckte våra blommor emot himlen och sjöng nationalsången "Ja, vi elsker dette landet..."
För gatorna stod ännu en gång stilla... Även om de var fulla av sörjande.
Sörjande som inte ropade ut sin vrede utan som samlade sig i solidaritet, i kärlek.
Det var de dagarna vi mötte de obegripliga, delade det onda och besvarade det med KÄRLEK!
Måtte denna nya värdegrund ha kommit för att stanna. För vi glömmer aldrig!"
Slut citat.
Ja, det är fascinerande och fantastiskt det som utspelat sig i det norska samfundet efter terrorn.
Men stilla undrar jag... Måste så mycket till för att skaka om människan?
Eller kan vi bli skakad av också det lilla?? Måste vi skakas alls för att minnas? Minnas det vi innerst inne vet...
KRAM
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar