Det rika livet..

Med solglasögonen på näsan cyklar jag mellan rågåkrarna och havreåkrarna, vinden viner i håret, fåglarna kvittrar i träden runt mig och överallt ser jag gröna små bergstoppar.
Inga hus, inga bilar, inga människor så långt ögat når.
Jag är i det vackra Norden, det vackra, det rena och faktiskt inte mer än 20-30 minuter med bil från en av huvudstäderna.

Född Dalkulla. Då borde man tro på att Dalarna är "the place to be"! Jag föll aldrig för den, trodde aldrig på dess fagra löften om att inget är så bra som Dalom.
Min dragning låg snarare åt storstäderna och havet. Jag älskar Rom, Stockholm, London, Melbourne, Singapore, Perth, Sydney, Auckland, och inte minst, New York. Att kunna känna staden på pulsen... Att alltid kunna göra något, handla något, att alltid finna något som är öppet.

Men så kommer familjen... Jag ville inte att mina barn skulle växa upp där "natur" är några träd i parken och konceptet blomma minimeras ner till en maskros som tvingar sig igenom asfalten på uppfarten bara för att bli brutalt uppdragen med roten.
Jag vill att mina barn skall kunna gå till skolan utan att jag har hjärtat i halsgropen varje dag.
Blandningen har jag funnit i Bærums kommun, lilla Kolsås...

Detta blir klart för mig när jag reser mig upp på cykeln, trampar för allt jag är värd men rullgruset och sanden får hjulet att gräva ner sig...Jag kliver av och lyssnar, total tystnad!
Jag har expressbussar in till stan, Nordens största köpcentra på tio minuters avstånd där all lyx i världen finns att köpa för pengar, jag har en uppsjö av fritidsaktiviteter till barnen, all storstadens lyx.

Men vi har också... Vackra gamla järnverk som är omgjorda till hantverks byar, jag har knappa hundra meter till stigen upp till ett naturområde där man kan gå i timmar utan att träffa många.
Vi har grusvägar, öppna fält, höjder, träd, älvar, bäckar, ja, massor av natur.
I vår egen trädgård har jag denna sommar avnjutit moreller, vanliga körsbär, plommon, vinbär, hallon, rabarber och ja, äpplen är på g.

Mitt koncept av det "rika livet" har långsamt funnit en mittpunkt, en balans.
Jag behöver inte välja! Jag har både och, jag kan både äta kakan och ha den kvar...
Jag vinkar glatt åt den svettiga gamla mannen som pustande tar sig uppför den backe som jag svischar nerför. Jag har redan gjort min klättring, jag. Han ropar: "God Tur" efter mig, som den goda norrman är och mitt leende går nästan runt.

"Jens Stoltenberg är inte Jens Stoltenberg om han inte kan och får gå på tur i Nordmarka" sa Mona Salin häromveckan när hon talade om fred och frihet.
Jag nickar instämmande. Jag kan också vänja mig vid detta...
Jag är inte Maud om någon tar dessa naturupplevelser ifrån mig.
Gott med det rika livet! Kräftorna väntar...