Små "råttor" i mjuka kakan..

Vi tjuvstartar helgen idag, tjejerna och jag, då vi alla är lediga idag. Alla utom stackars "pappa" alias maken som måste arbeta även på Fredagar.
Så, igår em efter en hård vecka, den stora tjejen med feber och ont i halsen, den lilla, jag och maken med höstuppstart och barnehage, ja, då tyckte jag vi var värda en belöning.

Oxe som man är så anser man ju att mycket att belöningarna går genom magen (på gott och ont) och mitt kök, ja, där syns det om jag är på humör eller inte. Bra humör eller tanke modus ger rörelser i köket i form av kakor, limpor, nya maträtter och långkok.
Mina händer är upptagna med skapandet, hjärnan kan göra sitt ifred.

Varor till tjejernas favoritkaka inhandlades. Inget fancy, bara en chokladkaka i ugn som sedan täcks med chokladglasyr och strössel. Allt hemmagjort, ja, utom strösslet då förståss.
Det föranledde diskussion igår, strösslet alltså. C ville ha sk silverkulor, små hårda sockerkulor som man kan bita ur tänderna på, jag ville ha vanligt kakströssel till förmån för den lilla.
Vi kompromissade, vi körde både och.

Väl hemkommen från dagis ser den lilla kakao förpackningen på kylen, hela ansiktet lyser upp och ordet formas direkt: "KAKA; HA KAKA!" Pekar på förpackningen med lilla handen.
"Ja, om en stund.. Mamma skall bara baka kakan först, ok?"
"HA KAKA NÅÅÅÅÅ....."
Ingen pardon! Bara att ställa sig att baka och det flyter utan missöden.
Den färdiga kakan hinner knappt svalna, dekoreras med den smaskiga glasyren, de båda strösslen innan barnen hugger sig var sin bit.
Silverkulorna slinker ner i den lilla som gjorde hon aldrig annat, fel igen av den försiktiga mamma. Nu vet vi det.

Några timmar senare, två kubikmeter ved senare snarast dvs maken och jag bar in två kubikmeter ved medan tjejerna spenderade sin tid med att, just det, äta kaka...
Hela bordet full av spår då jag kommer in, smulor, fat, smutsiga skedar, glasyr spritt både vitt och brett. De har längtat kaka, helt klart.
Jag går att duscha först och när jag kommer ner för trappan upptäcker jag genast att det är - hmm, lite för tyst!
Går och kollar maken som sitter bakom datorn - vart är Selma?
Han ser lätt nyvaken ut, lite frågande och vi går att se efter...

I köket, på tå, nära, nära köksbordet står en liten Selma och plockar metodiskt silverkula efter silverkula från kakan under ett ivrigt smackande.
PÅ kakan ser det ut som en råtta tagit en vinglig färd genom glasyren, fotavtryck vid vingligt fotavtryck...
Kaktjuven själv bara ler.. "Vaddå? Kakan var ju till mig tycks hon anse.

Helt rätt! Jag skall inte ge kaka till någon annan men jag vill nog ha en och annan kula jag med - de var ju goda ju! KRAM