Att dräpa en drake.

"Hej alla stjärnor små här har ni mig igen.
Hur har ni haft det? Det var allt för länge sen.
Det svindlar när jag tänker på hur liten jag är.
Och träden dom vaggar barnet inom mig.
Från en småländsk by till månen här i kväll.
Så många minnen som passerar genom mig.
Och vägen hit har varit kantig och lång.
Och all denna oro var kom den ifrån?" Uno Svenningsson

När man haft en period av sökandet efter stjärnorna på ett eller annat område, när det länge känns mörkt och långt till gryningen..
Då är stjärnornas återkomst desto mera efterlängtade, de är juveler på den mörka himlen, de sänder sina blinkande löften om en ny tid, en ny plats, en ny utmaningen.
Plötsligt är man inte ensam längre.. Draken är död! Rädslan är död!

Ibland minns man inte ens hur den tog sig in. Bara att den en dag tog upp hela vardagsrummet, likväl som varje vrå av sinnet. Den förgiftade allt med sin stank, fruktan har en sådan bitter lukt, en sådan frätande verkan.
Det märkligaste är att man aldrig tror att det kommer att bli annorlunda, trots att man levt i andra tider, tider utan drakar och fruktan. Sådan är nu en gång den mänskliga naturen, vi glömmer, både gott och ont..
Så därför tar det tid, tid och tålamod innan man samlat sig, funnit sitt mod och sitt svärd..
Himlen fortsätter att var stjärnlös, natten kall och hoppet bara en strimma av ett minne, något man kände i sitt förflutna.
Oftast är det nu man skrider till verket, slaget kan börja! Man har inte längre något att förlora då natten alltid är som mörkast precis före gryningen.. Död åt draken!

Det är då det klarnar.. Verktygen blir synliga, luften rensas och man kan äntligen släpa drakens lik över tröskeln och ut i den tomma natten.
Molnen skingras, stjärnorna kan åter följas likt sjömännen i natten på jakt efter den rätta hamnen.. Man kan slå sig ner på trappen och njuta av deras glans.. Valfriheten är tillbaka liksom möjligheten att njuta.
Har det nu inte alltid varit så?

Må min himmel alltid vara så full av stjärnor som den är i detta nu!
På detta sätt lovar jag att vara riktigt omänsklig - jag lovar att inte glömma denna gången!
Någon gång borde jag väl lära mig.. eller?