Tiden - ett tänjbart begrepp?

"I eftermiddag vill jag äta mellis, leka med K, träna på min läsläxa, kolla på den där Tinkerbell filmen med dig, bada LÄÄNGE, ha revben till middag, prata med morfar i telefon och läsa klart om älvan Tova innan jag somnar” – så uttryckte sig min åttaåriga filosof från bilens baksäte, på väg hem från fritids en eftermiddag runt 16-tiden.

Förstår ni mig om jag tänkte “hjälp!”? Är tiden ett tänjbart begrepp för barn?
Är den det för mig?
Vad är tid? Om jag besvarar den frågan, kan jag då finna ett sätt att få den att räcka till? Räcka till för mina projekt precis som för min lilla optimist i bilens baksäte och på livet startsträcka…

Det märkliga med tid brukar jag oftast observera på morgonen.
Ju mer jag stressar, desto fortare går tiden, desto mindre får jag gjort!
Slappnar jag av, ger upp, gör saker i lugn takt, ja, då verkar tiden lugna ner sig, jag kommer iväg, får med mig allt och mår faktiskt riktigt bra.. Märkligt men sant.
Jag borde ju veta detta, äger ju tom en bok som heter “Ju mindre du gör, desto mer får du gjort” vilket verkar basera sig på samma koncept som mina morgonar. (skriven av underbare Tommy Hellsten och rekommenderas)

En annan klyscha om tid är att den “gick långsammare när man var liten” I vart fall gillar vi att säga det, vi som är lite äldre. Vi säger saker som “att sommarloven var oändliga”, “att man hade oceaner av tid framför sig” "skolveckan var en evighet" och andra mer eller mindre kvalificerade lögner. Kanske håller jag med delvis MEN är det så idag? Kommer våra barn att säga samma sak när de blir äldre?
Jag tvivlar och mitt tvivel baserar jag igen på min underbara “musa och minifilosof” som suckande frågade:
“Men, mamma… Är det Fredag igen? Vad hände med hela veckan?”

MMM, just det!! Vem snodde veckan? Kanske är det Q-tjuven som hos Hasse och Tage.. (för den som minns den sagan).
Eller så är det bara jag som inte blir klok på tiden.. Om den ens finns..