Stunder ur väven..

En duktig fotograf har en utställning om livet, hans inspirationskälla har varit hans egen sjukdom och konvalescensen efter densamma. Under sin period av tillfrisknande hade han satt upp en påminnelselapp på kylskåpet "Min stund på jorden", lånat från Vilhelm Mobergs berömda roman "Din stund på jorden".
Fotografen tillfrisknade, fascinerades av den process han genomgått och startade ett fotoarbete om att leva i dödens gränsland, om sjukdom och tillfrisknande och om livet däremellan.

Det fick mig att knyta ihop två, kanske tre tanketrådar inom mig själv.
Först och främst, den gamla sanningen, den som är sjuk har bara en önskan, att bli frisk!
Det har jag funderat en del på både på jobbet och hemma på slutet.
Det andra är behovet att njuta av nuet, att vara just i "min stund på jorden"!
Inom mina kretsar talas det mycket om modeflugan "Mindfulness" just nu, eller sinnesfullhet som det heter på svenska.
Den gamla buddistiska sanningen har dammats av, fått ny färg och säljs nu som en "helt ny produkt".. Ja, kanske är jag oupplyst men jag tror att man kan ha hög sinnesnärvaro utan kurser och dessutom njuta av det.

Mina stunder av "total" närvaro är ibland medvetet tagna ur väven, ibland bara blir de.. Det är lika värdefulla och jag njuter dem sinnligt!! Det är kanske det finaste med närvaro, man blir snabbt beroende.. Favoriter i repris är t ex:
Stunden på morgonen då bara jag är vaken, följer linjerna i min sovande mans hand och lyssnar till hans jämna andetag.
Min dotters hår då jag försiktigt reder i nattens tovor, följer hennes lockar tills håret faller mellan mina fingrar.
Min stund med Selma efter duschen, då den mjuka olivoljan leker över magen och jag "lyssnar" med händerna efter rörelsen.
Hundens mjuka, lite våta nos när han på arbetsparkeringen glatt letar sig över mitt ansikte och hals, hans glädje vibrerar i luften och får fart i mitt sinne. Vi känner varandra nästan inte, men han är en del av min dag.
Leendet hos flickan på matstället, det som kan smälta berg av is och snö.. Vet hon att jag minns hennes leende exakt?

Dessa små stationer i vardagen är mikropauser för mig, små, små statuskoller för oftast vet jag bättre "hur jag mår" efteråt, jag har nämligen varit hemma hos mig själv en stund.
Jag har inte besökt dåtiden, inte visualiserat framtiden, "bara" varit i "nuet", i sinnet, samlat intryck och energi.
Närvarande i "min egen stund på jorden"! Finns det någon annan plats? Egentligen?