Igenkännande!

"Hur skall man förklara? Hur får man någon att förstå?" sa han uppgivet där han satt lätt framåtlutad på stolen. huvudet i händerna, ansiktet blekt och fårat av smärta.
"Försök!" sa jag prövande, beredd med penna och noteringsblock.

"Huvudet känns som om det vore fullt av bomull, man är som bedövad i huvudet fast samtidigt, samtidigt exploderar små laddningar av dynamit eller nitroglycerin överallt och hela tiden.
Bomullen dämpar INTE smärtan utan snarare för den pulseringen och kraften vidare. Det är bara jag som är geggig till sinnet..Oförmögen att vara närvarande liksom.
Allt stinker, det stinker starkt! Min favoritkrydda luktar plötsligt kattkiss, min frus parfym luktar gammalt blomvatten.. Mina ögon lurar mig hela tiden, jag tappar glas och flaskor för jag missbedömmer avståndet. Kanterna runt allt får prismor dvs extra kanter i månnga färger och ögonen svider som om någon kastat sand i dem.
Jag kan inte ligga, jag kan inte sitta, inte stå.. jag vandrar runt, runt, runt och vill dö! Det låter brutalt men jag vill egentligen bara komma undan smärtan men den är överallt, gömmer sig precis överallt!" Han gider sig förstrött över ögonbrynen, kisar med ögon och en tår letar sig ner för kinden..

"Så börjar det riktiga helvetet.. tarmtömningar, magen bara vänder sig ut och in, vill bli av med ALLT på en gång!! Oftast kan jag inte sitta på toaletten utan att hålla en hand för munnen och svälja, så mycket vill upp samtidigt som jag är långtifrån färdig i andra änden..
Timme efter timme krampar magen, timme efter timme detonerar dessa små laddningar i huvudet och deras efterskalv pulsar i hela kroppen.
Jag svettas överallt, mest på ryggen kanske och det enda jag längtar efter är första känslan av rysningar, den första känslan av kyla.. Då vet jag att det kanske, kanske ger sig.
Sen tar det dagar att komma igen, dagar att sluta skaka, få tarmen att fungera, magen att sluta smärta och ögonen att börjar röra sig utan att förråda mig. Men..." suckade han tungt och tittade upp på mig..
"Vem skall fatta hur detta känns? Vem skall kunna sätta sig in i min problematik?
Hur skall du någonsin kunna förstå"

Jag ser länge på honom, vet inte vart jag skall börja, hur skall jag förklara..
Det känns ju som om han just beskrivit mig, i inte alltför många ord..
En tyst förståelse, ett igenkännande av det onämnbara.