Bakvänd tävlingsinstinkt.

Jag sitter här och grunnar på fördelar och nackdelar med olika egenskaper..
Ja, mest mina egna då men samtidigt har jag och en vän upptäckt att vi lider av samma egenskap -
tävlingsinstinkten!
Om man har tävlingsinstinkt - har man också då automatiskt "bakvänd tävlingsinstinkt"?
Det ligger mig nära till hands att tro det.. Eftersom jag tror på tanken om polariteter, finns det en framsida, finns det en baksida osv.

Min tävlingsinstinkt har tagit mig till en massa "bra platser"! Den har fått mig att sträcka mig emot mål och målbilder sedan jag var liten.
Min far var i unga dagar en duktig sprinter och visste allt om hur man överför tävlingsinstinkt.
Jag har åkt Vasaloppet - det gjorde jag redan som barn och då drog vi ibland så tidigt att vi inte hann äta vår frukost. Vet du vart vi gjorde det??
Jo, vi drack gröten ur våra sportflaskor medans vi låg i lä bakom varandra ner emot Oxberg.
Allt för att vinna, allt för att hinna först till badhuset i Mora.

Det har också lett till att jag gått utbildningar som kostat pengar, att jag prövat en stig i livet som inte vandras av sådär galet många, att jag bestämmer mig för att tro på saker som ingen annan vågar och så ser jag till att det händer!
Vill du ha lite "magic" i ditt liv, ja, då får du se till att det sker!
Men på senare tid har jag också sett tävlingsinstinktens fula tvillingsyster "Uppgivenheten"... Vart kom hon ifrån?

Om jag har en plan för dagen och något sedan kommer emellan, ja, då har jag börjat tycka att hela dagen blev skit!
Om jag beslutat mig för att träna 60 minuter och kroppen säger stopp efter 20, ja, då skiter jag i allt på flera dagar.
Har jag beslutat mig för en dag av sunt ätande och så kommer dottern hem med hembakta kakor, smakar jag en, ja, då kan jag lika gärna äta upp allt i skåpet.

När jag skriver det tänker jag - "vad är detta för larv?? Vem är det här?"
Jo, jag hamnar här när jag inte har energi, resurser eller möjligheter att "vinna med mig själv"!
Å, vet du... Det är ett sådant jävla nonsens!
Att gå över till syster "uppgivenhet" skapar bara mer uppgivenhet!
Jag måste träna på att "lagom" är bra nog tills jag kan prestera där jag tycker att jag vill ligga.

Skulle jag varit i en tävling och känt att jag kan vinna genom att bara använda 50 % av min förmåga, då skulle jag gjort det. Inte skulle jag ge mig.
Mao finns det tillfällen då 50 är bättre än inget och mer än nog...
Jag vet vart jag började, jag vet rätt väl hur jag hamnade här och att hitta tillbaka är en utmaning. Men vad sjutton.. Jag gillar ju tävlingar!
Var det inte det jag just sa?? Skall vi slå vad`?