Ett "kaatching" ögonblick.

"Jag töööörs inte.." gråter hon som vanligt, i ögonen speglas vattnet och skräcken.
Själv står jag med vatten till axlarna, på en kant och inser att här når inte ens jag botten.
Medvetandet reser igen, minnet reser snabbt som ljuset och jag är ungefär lika gammal som hon...
Scenen densamma men ett annat badhus, en annan tid.

Pappa står med vatten till axlarna, händerna utsträckta framför sig, uppmuntrande, leende.
Framför mig är dock en trappa i många steg, kanske var de fyra eller fem - jag kunde fega, ta ett men inte två eller tre. Starka armar under min kropp, en röst som uppmanar till fokus och lugn.
En röst som lovade att inte släppa.
Minnet spolar tiden framåt.. Triumfen! Dagen det släpper, dagen på hjärnan insett och lärt vad det skall göra för att ta sig runt i detta annorlunda element.

"Mamma..." den vädjande rösten tar mig tillbaka in i nutiden och jag erbjuder min rygg. Likt en sköldpadda med sitt skal tar jag min lilla, stora tjej på ryggen och transporterar henne till något grundare vatten. Där jag knappt kan stå men inte hon...
Vi arbetar vidare. Hon jobbar med allt hon måste minnas, jag uppmuntrar och peppar.
"Fortsätt simma, fortsätt simma..." upprepar dottern frenetiskt.
Orden kommer från favvo filmen och är min idé för att få henne att andas. Jodå, det är sånt man glömmer ibland när man är upptagen med annat.

SÅÅÅÅ, säger det plötsligt och oväntat "KATCHIIING".
Poletten trillar ned i dotterns medvetanden och hon simmar hela 25 meters banan i ett nafs.
Jag fullkomligt se när det släpper, när kroppen slappnar av, när armar och ben gör det de skall, när andningen bara finns där och glädjen bubblar upp.
Sen vill hon inte sluta.. Hon, skönheten med sug i blicken. Hon simmar, simmar och simmar.

Själv simmar jag bredvid full av en ny sorts känsla!
Jag, bara JAG, har lärt min dotter att simma och komma över delar av sin rädsla.
Ingen annan har stött mig, tagit delar av inlärningen, peppat med tålamod - vi har passerat mållinjen tillsammans.
För alltid kommer hon att veta - mamma lärde mig simma.
För alltid kommer jag att minnas känslan av att ha överfört kunskap till någon jag älskar.

På spagettiben tar sig dottern knappt upp ur poolen men stolheten och rakheten i ryggen går inte att ta miste på.
Själv håller jag också på att spricka - ser ni inte? Världen har förändrats idag.
Hon kan ju simma, pulvret!
Tack gumman för att jag fick vara med!
Tack pappa! Du ville ju att jag skulle minnas något du lärt mig...
Well, here you go! KRAM