Det heter så på cowboy filmer... när man driver hästarna med de stora täckta vagnarna bakom sig i en cirkel och skapar skydd emot fiendens kulor och attack.
Därifrån har detta uttryck vandrat den långa vägen att brukas såsom ett uttryck för att "se om sitt hus", kolla av vad man har, inte har, kan, inte kan, vart det läcker osv till att bli ett uttryck för att man inte vill ta in en viss kunskap eller information. Lite som att vända det döva örat till..
I min värld är det dock det första som springer upp i tanken när jag skall skriva bloggen, det där med att vara i sin inre cirkel.
Vi, familjen och några få vänner har snart genomgått det första märkliga året av sorg, funderingar efter min fars bortgång.
Först gick vi igenom några födelsedagar i Augusti, sedan kom skolstart, första snön, advent, Lucia och jul...utan Bo.
Nyår flög förbi, tätt följt av alla helgerna, dotterns födelsedag, min födelsedag, mammas födelsedag och så i Måndags - fars egen födelsedag!
Det är lätt att tro att hösten var svårast och på ett sätt var den det - det var så färskt.
Men nu, i denna tid, då allt är precis såsom det var förra året mitt i det svåra ja, då är det värst för oss som var där.
Det går inte en morgon utan att jag kliver ut för min morgonpromenad och tänker när jag ser alla blommor, all grönska - "Förra året var jag inte här... Förra året var jag hos pappa."
Så, startar varje kedja..
Jag behöver en ny vår, en ny sommar mellan mig, min tid och det som hände då innan det kommer att lätta.. Dryga tre månader till målet.
Min fina dotter skrev kort till morfar i Måndags, ritade, önskade honom en god födelsedag och undrade hur han hade det i himlen... Men så kom problemet - vart posta det? Vart kunde han hämta det?
Vi kom överens om att han kunde läsa det i bokhyllan i hennes rum.
Japp, jag förstår din tvivlande min men för mig är det fakta, min far dyker upp titt och tätt, kollar till oss på fäders vis innan han försvinner igen.
Han har bara flyttat.. Barnet gick till sängs för att tio minuter senare stå i dörren med frågande blick:
"Mamma, han kommer väl verkligen inte och hämtar det? Jag menar, tar det..? För gör han det blir jag rädd.."
Kort fundering innan jag med trygghet i rösten kunde säga:
"Nej älskling! Morfar bara läser, han skulle aldrig någonsin skrämma dig! så det så.."
Ett nöjt barn går genast till sängs och somnar bums.
Andevärlden kommer närmre men jag måste också lära av min jordiska vandring. Måste få bearbeta mina minnen, ta med min pärlorna, stenarna och kasta det andra..
Snart har vi cirklat vagnarna ett fullt varv. Snart nog har vi skapat nya minnen...
Snart kan lille far få lite lugn i andevärlden och busa som de andra.
Gratulerar med dagen, kära pappa! Firar man födelsedag i himlen undrar barnbarnet.
Har du ett svar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar