Invandraren.

"Mamma, vi kan väl gå forbi smultring schappet å checka om de har åpnet?"

Såhär talar min dotter numera och i skrivandets stund inser jag att jag inte ens vet hur "schappet" stavas. Du får nöja dig med att jag skriver som det låter, o du, språkkunniga.

Jag vet vad ett ölchapp är för något, ett hak, en sylta där man serverar öl och något som med viss tveksamhet kan kallas mat. Dottern och hennes vänner använder ordet "schapp" för dessa små kiosker, rullvagnar och annat löst som står men kan säkert också användas för ordet krog.

Vad en smultring är? Jo, det är som en sorts munk, en friterad sak, doppad i socker & kanel och som kommer i papperspåse och skall inmundigas direkt dvs varm annars är den förfärlig.

Ibland känner jag mig som om jag kom från Uzbekistan eller någon annan avlägsen plats...

Det är tufft, otroligt tuff för en verbal kvinna som alltid gillat språk att inte kunna hjälpa sin dotter med grammatik regler, böjningsformer.

Att själv stoppas mitt i en mening för att man inte vill låta som en imbecill dvs böja verb som en femåring.

Skolan kommer mig till hjälp här, dock. Hjälp och stjälp.

Claires klass arbetar mycket med ordklasserna nu och böjningsformerna haglar, både på engelska och på norska. Bra för en förhörande mamma, som tuggar och memorerar lika mycket som tioåring. Tack för det!

Andra ord har jag dock inte alls några problem att följa med på trots att de är "lite slang" och trots att jag anser mig, som mamma, nödd att stävja bruket av vissa ordkombinationer t ex

"Han är så jævla teit!" - något som används om killar dvs "Han är så jävla dum!"

"KUUULT!" - du behöver inte vara raketforskare... COOOOLT!

"Det er såå kjipt, mamma!" -se ovan dvs "Det är så fattigt/dåligt,mamma". Från eng: cheap.

Jag tror du hajar galoppen... Från gymmet fylls jag med ord av en annan kaliber -

Flott, glimrende, nydelig, knallbra, fett, rått, supert, stilig, topp...

Dessa torde inte utgöra något problem för dig utom möjligen ordet "fett" som väl bara används i Stockholms trakten som uttryck för något bra.

Ofta tänker jag på de kvinnor och män, just ankomna från Norge från andra delar av världen.

Kanske med barn, med universitets examen, med stolta ryggar och framtiden i blicken.

Det är lite "stickigt" att känna att man måste be barnen om råd för att uttrycka sig, att inte kunna hjälpa till med läxorna alla gånger och till hundra.

Jag känner det! Jag som är från ett grannland, som KAN gör mig förstådd överallt på MITT modersmål, om jag vill, om jag behöver...

Hur känns det då att inte ha ord alls? Jag ryser i märgen!

Dags för en kaffe att värma sig med! Ha en fin Fredag!