Snö.

En vän till mig skapade häromdagen ett irriterat inlägg på Face book.

Hon bad alla att sluta klaga på snön eftersom man ändå inte kunde göra något åt det -

"Live with it"! Detta var hennes korta budskap.

Hon hade, sist jag tittade, nästa trettio kommentarer på detta.

Jösses, säger det något om laddningen?

Kära läsare, vart bor du?

Jag tror, förutom med några undantag, att du bor i ett nordiskt land.

Du som är undantaget, läs som kuriosa.

Att leva här i Skandinavien ÄR ett val! Det är det för nästan alla oss västerlänningar, ett val.

Vi kan sätta ner våra bopålar vart som helst så, är du kvar? Tråkigt för dig då. Ditt val!

"Jaaaamen, det är så myyyycccket snööööö nuuuu! Skapar sååådana prrrroooobleeeem!"

Kvack! Ursäkta ironin! Vilket kvalificerat dravel!

Jag är född och uppvuxen i Dalarna på 70-talet och jag minns när jag inte nådde att SE ÖVER snödrivorna på huvudvägen när jag skulle till lekis.. Läs, sex år!

Ett problem om man skall se sig om för att gå över vägen till busshållplatsen.

Jag minns hur vi åkte skidor nästan fram till min födelsedag i April vissa år och i vart fall på åkrar och ängar. Jag minns veckor av strumpbyxor och förfrusna kinder, under minus tjugo var inget konstigt.

SÅ, GET REAL!

Kalla, snöiga vintrar kommer och går.. Milda, snöfria vintrar kommer och går.

Livet går i cykler, som sig bör, som sig skall.

Men vinter, mörker, en viss varierad mängd snö, vissa temperaturskillnader - det tillhör häruppe.

Varför jag bryr mig?? Tja, antagligen därför att jag dras med i tjatet.

Att jag hör tjatet fast jag inte vill och fast jag försöker försvara mig.

Att jag undrar över om inte folk har annat att lägga sin tid på än att klaga över det självklara och förväntade.

Att jag marinerar över hur vi använder vår tid, vårt undermedvetna och vårt medvetna...

Jag märker inte alltid när jag klagar, vare sig högt eller tyst. Gör du?

Hur påverkar det andra??

I mitt stilla sinne undrar jag - kan man starta en positiv epidemi?

Kan man få oss alla att se vårt ansvar i fler saker och agera där samtidigt som vi släpper taget om allt det vi inte kan påverka? Är det möjligt?

Många har försökt, några har lyckat en bit.. Men en epidemi av positivism och ansvar?

Är det möjligt eller utopia?

Roar mig med lite hälsobringande snöskottning medans jag funderar. Kram